Jehovas vittnen inifrån

De flesta uppväxtskildringar handlar om att ifrågasätta vuxenvärlden och att söka sig en egen väg. Så långt är Henrik Petterssons debutroman inget undantag. Skillnaden är bara att i den värld huvudpersonen Jens vuxit upp accepteras inte någon ungdomsrevolt. Som född in i Jehovas vittnen anses han haft ”turen” att födas rakt in i Sanningen. Alla svar finns redan.

Men så fort Jens lämnar församlingens trygga rum, upptäcker han att helt andra regler gäller här. Att förstå tillvaron ute i världen är inte alldeles enkelt. Snart antar han att allt som är tillåtet för de andra barnen är förbjudet för honom. När man ska ha brandövning i skolan och alla rusar ut sitter han ensam kvar. När läraren kommer tillbaka och undrar varför svarar han: ”Jag är ett Jehovas vittne”. En tragikomisk bild av Jens ofrivilliga utanförskap.

Jens tvivel och misstro mot rörelsen växer, inte minst sedan flickvännen Emma uteslutits på grund av sin attityd. Författaren tecknar en mörk bild av en församling, som i sin tvärsäkerhet över hur ”sanningen” ser ut, inte drar sig för att skapa angiverisystem, avfärda alla frågor och vända ryggen åt före detta medlemmar.

Författaren har vuxit upp inom Jehovas vittnen och det känns verkligen att han kan det han skriver om. Men romanen blir lite för metodisk. Svagheter och brister i församlingens lära prickas av en efter en, ofta utifrån att huvudpersonerna får framföra sin kritik och sina tankar. Att slutet innehåller en tragedi, mycket byggd runt det faktum att Jehovas vittnen inte är tillåtna att ta emot blod, känns lite för förutsägbart. Däremot visar Pettersson talang för lågmäld komik med mörka undertoner.

Fredrik Borneskans