Ingenting är vad det synes vara

”Tänk dig två landskap”, säger Greta till sin man i inledningsnovellen ”Saga” i Ulf Erikssons nya samling Det försvunna rummet. Sedan tecknar hon dem: ”Det ena är sommarfagert, det andra är förenklat men mer tvetydigt: det är dolt under snön och framkallat av den. Dessa landskap åtskiljs av en gärdsgård. När man hoppar över den borde man känna hur luften ändrar temperatur, men det gör man inte, för man är redan en annan, i ett annat land.”

Det liknar en bachtinsk tröskel men är det inte, det är ett försvunnet rum, gärdsgården är inte en punkt eller plats där man upplever att någonting avgörande sker, där sinnesintrycken förstärks eller sammanhangen visar sig och insikten drabbar. Det finns inget epifaniskt ögonblick av klarsyn, ingen kännbar eller iakttagbar gräns mellan före och efter.

Möjligen kan man rekonstruera ögonblicket och tillmäta det omvälvande betydelse, men först i efterhand, i den tillrättalagda berättelsen om hur livet formade sig, för det handlar förstås om existensen i högre grad än om faktiska landskap. Då lutar man sig mot det bedrägliga minnet, skarvar, utelämnar och fogar in, till dess ögonblicket passar in i det lineära flödet av upplevd verklighet.

I samma novell minns Greta sommaren som nyutexaminerad arkeolog när hon anställts för att göra en fornminnesinventering någonstans i Västergötland. Under en drömlik och skräckfylld vandring i skogen tappar hon den karta där hon under flera månader noterat sina iakttagelser. Hon rekvirerar en ny karta och fyller i den bäst hon kan och minnet tillåter. Det blir en bra karta, men inte är den exakt. Sannolikt kommer ingen i det närmaste att trampa samma stigar och beslå henne med osanning. Och landskapet är förövrigt föränderligt. Panta rei, så var det med den verklighetsbeskrivningen.

Ulf Erikssons noveller går inte att referera i termer av intrig och händelseutveckling, de är inte av den lineära arten. På sätt och vis korrelerar det till den övergripande idén om det försvunna rummet, om de upplevda ögonblicken och det förvanskade, förlorade, minnet av dem. Det spatiala låter sig inte sträckas ut i en linje från a till b, inte heller det tredimensionella rummet kan härbärgera livets spatialitet.

Hur gör man då för att berätta, eller gestalta ett levt liv? Man kan göra som Eriksson, slänga ut ögonblicken som ett plockepinn, låta dem falla oordnat och omlott. Det liknar åtminstone hur minnen och erfarenhet samlas i en kropp, även om det egentligen inte ens är nära. Språket och texten omöjliggör en rättvisande rekonstruktion eftersom de av nödtvång måste ordnas på ett visst vis.

Som idé låter det sig göras, men någon autentisk avskrift är det inte. Erikssons noveller är istället pepprade med lärda och essäistiska, postmodernistiskt färgade, utvikningar om minne, medvetande, gränsland, tid, rum, flöden, landskap, tillstånd, kategorier och definitioner. Läsaren kan inte missta sig på att det är idéer han beskriver, inte skeenden.

Det betyder att Eriksson kräver en hel del av sin läsare. Långsam och uppmärksam läsning är ett, de här novellerna förmår inte fästa på den som hastar. Allvarsamhet och vilja till tolkning är ett annat, ingenting är vad det synes vara och om det hela ska blir begripligt måste man våga läsa annorlunda, utan krav på räta spår mellan punkterna.

Vad man i gengäld får tillbaka är en känsla av förhöjd medvetenhet, liksom en känsla av delaktighet i ett större sammanhang, ett flöde. Mörker och ensamhet, famlandet efter försvinnande minnen, förgängligheten, fåfängligheten – ingenting av det känns längre lika skrämmande efter att ha försjunkit i Ulf Erikssons drömlika, trögflytande berättelser.

Sabina Ögren