Inga storverk av Josephson
Lätt modifierade – förslagsvis kunde Föreställningar ändras till ”Förställningar” – skulle de var för sig eller tillsammans vara en utmärkt titel på Josephsons nya bok, som nu i stället fått den mindre illustrativa titeln Reskamrater.
En samling berättelser, tjugo till antalet och endast några få sidor långa, som kretsar kring minne och identitet, vardagens förtretligheter och existensens mysterier. Ena gången handlar det om en farmor och ett barnbarn som gör sitt bästa för att tycka om varandra, utan att lyckas dock. Nästa gång möter vi en man som vaknar varje morgon övertygad om att livet är underbart och sedan ägnar resten av dagen åt att försöka förmå den känslan att stanna kvar.
Bland bokens många figurer märks även en empatiterrorist som finner sin livsluft i andras bekännariver samt bokhandelsbiträdet som våndas över att se sin egen hängivenhet förringad av kundernas mer krassa konsumism.
Berättelserna är väl knappast några storverk, men Josephson har gott språksinne och fallenhet för fyndiga formuleringar och småfilosofiska vändningar: Att leva är en bisarr sysselsättning. Att inte leva är mindre konstigt och mera allmänt förekommande. Strängt taget är det stilen mer än stoffet som övertygar.
Peter Viktorsson
