I huvudet på en gryende succé
Denna smältdegel med en egen festival och hundratals lyckade kulturkrockar.
Just nu är det framför allt platsen för studio Möllan och This is heads hemmakvarter. Ett av Sveriges för tillfället intressantaste band.
En ström av EP:s och singlar har äntligen blivit ett helt album.
Gruppen har fram till nu mest har varit en kultig kuriosa. De har legat och bubblat i ett anonymt popuniversum i ett par år men förtjänar att bli minst lika stora och aktade som exempelvis Soundtrack of our lives.
Att ta sig an This is head är som ett smörgåsbord för den referenstokiga musikskribenten. Det går att hitta spår från sent 60-tal fram till dagens våg av dansant Brooklyn-rock där Yeasayer och Animal Collective är ledsagarna.
Bandet har en oerhört uttänkt musikalisk vision och lyckas hela tiden plocka in små välkända skärvor från pophistorien. Det är som att lägga ett retrofuturistiskt pussel med ljud, takter och effekter där alla bitar som passar följs av ett förnöjt leende på ens läppar.
Andra låten 0007 klingar så mycket tidiga U2 att det nästan är kusligt. Bonos twentysomething-kalufs och The Edges patenterade gitarrsound ligger som en nostalgisk slöja över hela arrangemanget.
Liksom de musikaliska bröderna i Göteborgs-duon Studio så omhuldar Malmö-kvartetten den tyska krautrocken lika ömt som 80-talets sorgmodiga depp-pop. Bandet har studerat sin Echo & The Bunnymen, Joy Division och The Cure lika nära som Can, Neu! och Harmonia.
Den rytmiska perfektionen från ett svunnet Berlin samsas med det betonggråa vemodet från Manchester anno 1980.
Men This is head är inga hopplösa bakåtsträvare.
Trots mjuka analoga syntar, skäggig spacerock och postrock-passager så är siktet hela tiden inställt på vad som finns bortom horisonten.
Det var längesedan som kombinationen av anakronismer och framåttänk lät lika självklar och fräsch som hos dessa kreativa albumdebutanter.
Fredrik Söderlund
