I den natt då muren föll
Efter månader av oro då östtyskar flytt sitt land via Ungern och Österrike genom tillfälliga luckor i Europas hårdast bevakade gräns – och efter de lugna men laddade måndagsdemonstrationerna i Leipzig, framträdde DDR-pampen Günter Schabowsky i en direktsänd presskonferens i TV. Han förklarade, att de medborgare som ville, fritt kunde resa till väst.
”När träder denna bestämmelse i kraft?” frågade en italiensk journalist. ”Genast. Omedelbart.” svarade Schabowsky. Sällan har ett oavsiktligt svar utlöst en sådan hänförelse! Den överrumplade Schabowsky klev sig själv ovetande in på den politiska huvudscenen.
Glädjeberusade öst-berlinare vällde mot väst. Stort jubel vid Brandenburger Tor och på Kurfürsten Damm. Trabanterna tutade. Våghalsiga ungdomar klängde upp på den mur som i 28 år delat staden. De grönklädda gränssoldaterna kunde inte stå emot anstormningen. Glädjekramar och glädjetårar. De som var med, kunde knappt själva tro att det var sant.
Det är tjugo år sedan detta hände. TV, tidningar, radio har under den senaste månaden fyllts av detta dramatiska stoff. De intensiva veckorna före den 9 november var jag utbyteslärare i Espelkamp. Inte bara media utan även privata samtal och atmosfären i klassrummen vibrerade av spänning, men ingen vågade egentligen tro, att det som tycktes ske, skulle ske.
I svensk översättning föreligger en antologi med texter av 25 tyska författare. Boken heter Natten då muren föll, redaktör är Renatus Deckert. Vi får vara med, när historiens musa vänder ett blad.
Reinhard Jirgl berättar om hur han denna kväll arbetar som ljustekniker på Volksbühne i Öst-Berlin. Tillsammans med sina kolleger lyssnar han på radion och känner den osannolika glädje, som utspelar sig utanför teatern. Skall publiken komma tillbaka till salongens föreställning av Tre systrar efter paus? Var inte gatans dramatik utanför Volksbühne mer lockande än den gästspelet från Moskva kunde bjuda därinne?
Durs Grünbein beskriver hur de flesta i DDR under hösten 1989 insåg, att de levde i ett fängelse. Det var bara i makthavarnas schizoida rotvälska muren skyddade mot sorkarna från väst. Alla visste ju att tunnlarna grävdes inifrån (DDR) och ut (mot väst). Det är en mycket stark dokumentär text.
En annan röst tillhör Michael Lentz. Han hade uppenbarligen inte tagit till sig, att det som skedde bakom järnridån var något stort. Han var student i München men levde instängd i sin enfaldiga ”68-bild” av DDR. Nu såg han att ”folket” ville ut ur detta DDR. Den bild han byggt åt sig rasade.
Gripande och samtidigt skrämmande är Kathrin Schmidts brev till antologiredaktören Deckert. Hon redogör naket för sitt liv i det kommunistiska paradiset som ung opponent och som ansvarstyngd småbarnsmamma i försök att vara ”linientreu”, dvs anpassad till de krav regimen ställde. Mänskligt hudnära är detta brev.
Alla texter har inte denna dignitet. Ett par känns rentav sökta, men detta är en angelägen bok.
Djupt tacksam över att på närhåll ha fått vara med om dessa genomgripande händelser funderade jag på hemvägen till Borås, vad jag skulle säga, när jag inför mina kolleger på Bäckängskolan skulle redogöra för veckorna i Tyskland. En mur hade fallit men med den inte bara en regering, ett parti utan ett politiskt system. Så kände jag det, så sade jag det. Och så var det.
