Häng på och gilla läget
Ahlème har ingen aning vad hon ska skriva i rutan för ”livsprojekt” när hon fyller i ansökningsblanketten på bemanningsföretaget.
Luckan får gapa tom. Ingen bryr sig egentligen om hennes livsprojekt, hon får jobbet som inventeringshjälp ändå.
En enda fredagskväll handlar det om. Sedan är det dags att leta vidare igen.
Ahlème är 24 och söker ständigt jobb.
Hennes mamma är död. Hon mördades i Algeriet innan Ahlème och hennes lillebrorsa Foued kom med planet till Paris för att återförenas med pappan, gästarbetaren. Dessvärre kan pappan inte gå upp fem på morgonen och arbeta längre, eftersom han är kroniskt förvirrad sedan han slog huvudet i en balk på ett bygge. Lillebror Foued är 16 år, en strulig kille som balanserar på gränsen till att bli kriminell på allvar.
Låter det dystert?
På något konstigt sätt är inte det.
Drömmar för dårar är tvärtom en rolig bok, med en skön torr humor som hjälper läsaren att lära känna Ahlème och hennes kvarter ”Upproret”.
”Upproret” är den sortens Paris-förort som de flesta enbart känner till genom nyhetsinslag: tänk brinnande bilar om natten och slagsmål mellan ungdomar och poliser. Den genomsnittliga svennen – eller innerstadsparisaren – får ett nervöst drag kring munnen vid blotta tanken på att kliva in i ett område som ”Upproret”.
Men Faïza Guène ger läsaren inget val, det är bara att hänga på och gilla läget.
Faïza Guène är en av ganska få unga franska författare som översätts till svenska. Hennes förra roman Kiffe Kiffe imorgon var en omskriven debut som också handlade om en ung tjej i en betongförort utanför Paris.
Språket i Drömmar för dårar är slängigt och till synes nonchalant, snyggt överfört till svenska av Lotta Riad.
Det humoristiska i romanen bygger på Faïza Guènes egen lätta stil. Men Drömmar för dårar är också svart och upprörande.
De franska tjänstemännen och myndighetsutövarna är skoningslösa mot invandrarna som köar i timmar vid prefekturen för att förnya sitt uppehållstillstånd. Kuratorerna och lärarna som borde hjälpa unga är föraktfulla förtryckare, och rasistiska poliser kallar Ahlèmes senegalesiska granne för gibbonapa.
Det skulle kunna bli lite Kulla-Gullavarning över den kämpande Ahlème, som försöker ta hand om sin lillebror och pappa samt på sin magra lön tillgodose den algeriska släktens outsinliga behov av fransk hudkräm och stringtrosor. Men den hotande Kulla-Gulla motas bort av att Ahlème själv inte är någon ängel. Hon snor på Leclerc när det behövs, hon ljuger och hon vägrar skänka bort sin Agnès B-tröja till kusinen i Oran (trots att kusinen följer efter henne med hundögon under hela Algeriet-semestern).
Faïza Guènes osentimentala berättarstil är skön. Samtidigt blir det svårt för läsaren att komma Ahlème riktigt nära. Vem är hon? Jag vet inte exakt. Drömmar för dårar är läsvärd ändå.
Lena Kvist
