Hamlet som sorgligt lustspel

Så var det då dags för Hamlet igen, tragedin som varje regissör strävar att ge just sin egen personliga touche, förnya och/eller nytolka. Sådant gäller för all del de flesta skådespel. Men Hamlet tycks vara det höggradigt mest utmanande i kraft av sin komplexitet, personernas mångbottnade eller varför inte gåtfulla karaktärer jämte en del andra för en regissör spännande provokationer.

Hur går det då till på Dramaten, där Staffan Valdemar Holm tar sig an den danske prinsen? Jodå, här viftar friska dramaturgiska fläktar och här bjuds dessutom på ett lysande ensemblespel.

Redan i Bente Lykke Møllers scenografi tycks ett bestämt förhållningssätt till dramat göra sig märkbart. Den stora spelytan omges av långa, imponerande draperier som går i brun-beigea toner, längs sidorna står komfortabla soffor på rad – en bombastisk elegans. Men som ett medvetet stilbrott projiceras en i sammanhanget halvtöntig detalj ur någon klassisk patriotisk målning med en fladdrande dansk flagga omgiven av dystra och hotfulla molnskockar. Flaggan hänger för övrigt i mångfaldiga sjok ned från taket. Det hela toppas av en kromblänkande ölautomat framför projektionen.

Ironi och distans – sådant blir intrycket, förstärkt av inledningsscenen med Rebecka Hemses entré som ljuva Ofelia. Mittscenen förvandlas till en catwalk där hon mannekängar i olika kreationer och där den oskuldsfulla uppträder som både femme fatale och upphetsande sexbomb, betraktad av manliga giriga ögon. Ofelia som den utsatta i männens värld, eller en Ofelia som visar upp nya överraskande sidor av sin personlighet – inledningsscenen ger fruktbar näring åt fantasin.

I Hamlet förekommer som bekant ett skådespel i skådespelet, något som Holm utnyttjar på ett fiffigt sätt. Oförskräckt kan han här tillåta sig att låta de inhyrda aktörerna föreslå olika scener att spela upp inför det danska hovet, varvid både Strindbergs Fröken Julie och Ibsens Peer Gynt utnyttjas som kommenterande inslag. Även Ingmar Bergmans Fanny och Alexander kommer till tals, just som ironiserande och distanserande medel men också som en vacker hyllning till teatern och dess uppgift att spegla ”den stora världen”. Bland annat detta senare får en att fundera över om inte Holms uppsättning kanske också är teater om teater.

Det skall också understrykas att Holms regi åstadkommer en rolig Hamlet. Till exempel utmynnar scenen med Hamlets råd om scengestaltning till skådespelarna i parodiskt patos, vissa repliker som till leda har framlevt som bevingade ord citeras med komisk knorr, Börje Ahlstedt och Tomas Pontén som oskiljaktigt par i ett flertal roller belönas med publikens hörbara förtjusning et cetera.

Men, skall sägas, det är inte lätt att balansera tragiskt med komiskt. Ibland förleddes delar av publiken att uppfatta det sorgtyngda som något lustigt, som Hamlets djupt allvarliga uppmaning till Ofelia att gå i kloster, en replik som lockade till skratt här och var.

Hamlet är ju en ung man eller yngling som brutalt konfronteras med vuxenvärldens hela katalog av falskhet, liderlighet, själviskhet, råhet? Jonas Malmsjö i titelrollen är knappast någon reflekterande humanist utan tydliggör föredömligt den sinnets obarmhärtiga obalans genom sitt pendlande mellan ohämmad vrede, hysteriska glädjeutbrott eller djup melankoli. Man tror på Malmsjös tolkning av den olycklige prinsen av Danmark.

Förvisso är det något ruttet i Danmark, framhävt genom ett ständigt supande eller okontrollerad liderlighet. Till och med lilla Ofelia vinglar omkring med en flaska dinglande i handen. Men den som främst förkroppsligar eländet är Claudius, brodermördaren som numera lägrar drottningen. Örjan Rambergs scenpondus i rollen är överväldigande och Claudius råhet och primitiva läggning parad med hans egentliga ynklighet har väl sällan uttryckts så klargörande som i Rambergs tolkning.

Hela ensemblen är för övrigt att lyckönska för sina gedigna prestationer: Rebecka Hemses Ofelia i sin blandning av oskuld och sensualism; Stina Ekblads strama drottning avslöjad som vällustig hona; Robin Stegmar som Horatio, här framställd som blödig och ängslig yngling.

Det är också Horatio som tar på sig uppgiften att återberätta det skändliga som hänt, det återberättande som är teaterns uppgift, något som Stefan Valdemar Holm berör i programbladet. Så försvinner Horatio i scenmörkret medan han återger fragment av Ofelias inledande uppvisning på catwalken.

Bo W Jonsson