Gripande vampyrdrama
Låt den rätte komma in, efter John Ajvide Lindqvists succébok med samma namn, är en film om mycket. Om kärlek, mobbing, sexualitet, vänskap, mognad, sociala problem. Och, just det ja, om blodsugande vampyrer.
Tomas Alfredsson, tillsammans med brorsan Daniel en av landets mest talangfulla regissörer, går en osannolikt stadig balansgång mellan hårresande skräck och gripande drama.
En del kommer säkerligen kalla filmen ’osvensk’ för sina bitvis brutala våldsscener och specialeffekter, använda med måttfull perfektion.
Men tvärtom. Låt den rätte komma in, med sitt långsamma tempo, djupa mänsklighet och fokus på känslor, känns just väldigt svensk i cineastisk mening, vilket ger den en starkt personlig prägel i en likriktad genre som kreativt sett varit mer död än levande de senaste åren.
Vampyrtemat, som löper som en blodröd tråd i bakgrunden genom historien, fungerar som metafor för det utanförskap som är den bärande tematiken i Lindqvists bok. Och en som känner sig fruktansvärt utanför är 12-årige Oskar (Kåre Hedebrant i en strålande insats), filmens huvudperson. Han är klassens tystlåtne hackkyckling, hans utflyttade pappa är alkoholist och hans mamma förstår sig inte på honom. Fritiden spenderar Oskar med att samla tidningsklipp om seriemördare eller att gå ut ensam på kvällarna och fantisera om våldsam hämnd på sina belackare. Under en av sina kvällsrundor träffar han Eli (Lina Leanderson), en ung tjej som flyttat in i lägenheten bredvid. Hon är, precis som Oskar, lite knepig och sakta utvecklas en trevande romantisk vänskap, förstärkt av deras gemensamma känsla av isolering. Men det finns en stor skillnad på dem – Eli är en vampyr.
Händelserna utspelar sig i en vinterkall Stockholmsförort på det glada 80-talets dystra bakgård, där de sociala problemen är utbredda och ingen har tid eller resurser att bry sig om någon annan än sig själv. Filmen, som trots allt innehåller vissa humoristiska inslag, är inte riktigt lika mörk som den nattsvarta romanen. Till exempel har de pedofila inslagen, tillsammans med de närmast medicinskt detaljerade beskrivningarna av blod och äckel, tonats ner något. Ändå finns här gott om både emotionellt och visuellt obehag, förstärkt av Alfredsons (och fotografens) geniala val av fokus i scenerna.
Puristerna kan också glädjas åt att vampyrmytologin tas på fullaste allvar och följer den klassiska skolan. I denna tappning är vampirismen ett helvete, en förbannelse som drabbar vanliga, verkliga människor. När hungern (törsten?) slår till är det en rakt igenom överjävlig djurisk instinkt som inte går att tygla, hur man än försöker. I många andra vampyrhistorier kan blodsugandet uppfattas som ett diffust självändamål, här är det en plågsam förutsättning för överlevnad.
Tomas Alfredsson har tagit Lindqvists komplicerade material och skapat ett suggestivt, poetiskt mästerverk som gör allting rätt i överföringen från bok till film. De partier som är bättre lämpade för det skrivna ordet har tonats ned eller strukits, andra partier har lyfts fram och utvecklats. Allra bäst exemplifieras detta av ’badbassäng-scenen’ i slutet; i boken ett ganska anspråklöst stycke men i filmen omarbetad till ett av de coolaste klimax jag sett.
En annan stark sekvens är något så rörande enkelt som när Oskar tar mod till sig och omfamnar Eli i en fumlig kärleksförklaring, vilket säger en del om hur djärv och ovanlig Låt den rätte komma in är i sin genre.
Och vem hade någonsin kunnat tro att en av de bästa vampyrfilmerna som gjorts skulle visa sig vara svensk?
Mats T Olsson
