Godhjärtat flum och fuck, fuck
I dubbelmoralens förlovade land är det väldigt känsligt med svärord. Såpass att det finns intresseorganisationer som för den amerikanska allmänhetens bästa håller reda på exakt hur många gånger ordet ”fuck” yttras i varje (icke-pornografisk) film. Det finns till och med en dokumentär, titulerad just Fuck, som fördjupar sig i fenomenet med svärord på film och den kontrovers det orsakar.
Nå, i Pineapple Express används f-ordet 175 gånger (enligt Screen It profanity counts). Dessutom inhaleras kopiösa mängder marijuana, så om du finner det stötande med grovt språkbruk och illegalt substansintag bör du hålla dig på behörigt avstånd från Seth Rogen och Judd Apatows senaste komedi.
Ganska snabbt visar det sig dock att under det vulgära, politiskt inkorrekta ytskiktet är innehållet ganska harmlöst. Mer älskvärt än provokativt, vilket är karaktäristiskt för samtliga Apatows filmer (Supersugen, På smällen, 40 Year Old Virgin). Den stora skillnaden jämfört med tidigare produktioner är genreblandningen; Pineapple Express mixar influenser från Dödligt Vapen, Cheech & Chong, Hot Fuzz och Big Lebowski. Första halvtimmen är en soft presentation av huvudpersonerna; de godhjärtade flummarna Dale (Seth Rogen) och hans konstant pårökta langare Saul (James Franco från Spider-Man, inspirerad av Brad Pitts biroll som pundare i True Romance). Men när Dale bevittnar en uppgörelse i den undre världen tvingas de fly undan gangsters och korrumperade snutar varpå filmen snabbt förvandlas till en fartfylld katt- och råttalek.
Actionsinslagen blir snabbt tröttsamma. Bäst är istället de komiskt vältajmade dialogsscenerna med Dale och Sauls stenade babblande (”Get ready to enjoy some of the rarest weed known to mankind. It’s almost a shame to smoke it. It’s like?killing a unicorn with, like, a bomb!”). Inte särskilt sofistikerat, kanske, men såpass underhållande att du varken behöver vara full eller hög för att åtminstone delvis uppskatta Pineapple Express.
Och bättre omdöme än så kan en film av den här typen knappast få.
Mats T Olsson
