God berättelse om kuslig ö

Förväntningar.

Med framgångar följer förväntningar. Vid det här laget har en ny bok av John Ajvide Lindqvist kommit att innebära förhandsintresse och intervjuer. Efter två kritikerrosade romaner och en novellsamling återkommer landets mest uppburne skräckförfattare med en stor roman i skärgårdsmiljö. Och hur var det nu? I de lugnaste vatten??

Berättelsen:

Gåvastens fyr, Domarö, Roslagen. Det som börjar som en vanlig familjeutflykt en vacker vinterdag blir inom loppet av några få minuter en sannskyldig skräckfärd. Medan föräldrarna dröjer kvar i fyren ger sig sexåriga dottern Maja ut på isen för att ta en närmare titt på något hon fått syn på. En kort stund senare är hon försvunnen.

Anders och Cecilias äktenskap överlever inte förlusten av deras enda barn. Efter ett par år återvänder Anders ensam till det dragiga huset på Domarö, djupt olycklig och gravt alkoholiserad. Men det är inte enbart Anders som är i obalans. Ön härjas av anlagda bränder. Lik påträffas. Människor beter sig som vore de ansatta av ondsinta aningar. Och inuti Anders är det som om Maja ropar på honom.

Människohamn är berättelsen om en liten skärgårdsö, dess befolkning och den makt och lockelse det omgivande havet utövar. Platsen ruvar på en historia med mörka hemligheter, som gradvis uppdagas för Anders och läsaren. Det handlar om försvunna människor som kommer tillbaka, om brusten kärlek och uppdämt hat som nu väller fram och om försök att hålla krafterna stången med hjälp av magi. Mer säger jag inte.

Läsning

En vampyr i Blackeberg. Zombies i Stockholm. Och så nu spöken i skärgården. Så sammanfattade kan John Ajvide Lindqvists romaner framstå som kuriös underhållning iklädd skrämmande utstyrsel. Men här finns mer att hämta, åtskilligt mer. Om de tidigare böckerna varit inkännande skildringar av förorten och den urbana vardagens underliggande hot vidgar nya romanen de episka ramarna och river djupa hål i den idylliska skärgårdsmiljön. Som om Saltön plötsligt antog skepnaden av ön i tv-serien Lost. Allt det välbekanta har med ens blivit ovisst. John Ajvide Lindqvist gör inte det ofattbara begripligt. Han låter oss ana vidden av något oerhört.

Efteråt:

Efter avslutad läsning kan konstateras att Människohamn är Ajvide Lindqvists största satsning hittills, språkligt och berättartekniskt, kanske även tematiskt. Om den också är hans mest lyckade bok ska jag låta vara osagt. Måhända har bredden förtagit något av spänningen och koncentrationen, möjligen var den stora berättelsen, med starka personporträtt och väl sammanhållna episoder, den här gången mer minnesvärd än den kusliga stämningen, de otäcka detaljerna.

Men också för den som läser i förhoppning att bli skrämd finns avsnitt att se fram emot. Alla som därtill har förmågan att uppskatta en god berättelse bör läsa Människohamn.

Peter Viktorsson