Foto bortom traditionen

Abecitas fjärde fotoutställning går i själva verket utanför fotografins traditionella gränser. De båda nästan jämnåriga utställarna Maria Friberg och Per Hüttner, årgång 1966 respektive 1967, ägnar sig egentligen båda åt att skapa ett slags scenografier som underlag för fotodokument. Maria Friberg vill inte ens kallas fotograf utan helt enkelt konstnär och låter en assistent fotografera. Per Hüttner tänker sig en ”femte dimension” där fotoverket samverkar med en rad associationsskapande detaljer. På sätt och vis ”målar” eller ”skulpterar” de båda fast i fotografins form.

Båda är inne i märkliga världskarriärer. De gick samtidigt på Mejan, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, vid 90-talets början. Per har nu Paris som sin fasta punkt. Maria har nästan ännu mer drag av världsmedborgare men bor i Stockholm med man och adoptivsonen Mingus. Ett gemensamt drag i deras verk är närvaron av vitklädda män.

Maria Friberg förvånar mig kanske mest. I över tio år har hon oftast omtalats som ett slags kvinnosaksikon med den dominanta mansbilden som främsta forskningsobjekt. Nu kallar hon sig ”feminist utan hämndbegär”, och hur jag än söker finner jag inte ett spår av vare sig manshat eller ironi i hennes verk, snarare då medkänsla eller rentav medlidande jämte omsorg om själva livet.

Hennes dystopiska video kring World Trade Center-dramat (då hon var i New York) – en folktom bild av ett slags departementstrappa och en ensam kringirrande hund – talar sitt tydliga språk om hennes omprövade bildestetik, likaså de vitklädda barfotamännen liggande i trädkronorna som ett slags vilande pantrar, medan sorgebilden till mormoderns minne av en människa ihopkurad i fosterställning på botten av en hög traktordäck helt enkelt är gripande i sin vidöppna symbolik. Gång på gång tänker jag på de engelska prerafaeliternas dubbelbottnade romantik, särskilt inför hennes mästerverk, bilden av en liggande man inklämd i en samling böcker, utsatt för traditionens tryck, och genomgående drag är den mjukhet och allmängiltighet som genomsyrar hennes vision.

Per Hüttner satsar hårdare, kräver mer av betraktarna men lämnar samtidigt väl många trådar? lösa och oförklarade. Han nämner själv Goya, Tao och zenmästarna som inspirationskällor. I fallet Goya borde i så fall antydas ett samhällsengagemang som inte är solklart i hans verk. Närmast ser man inflytandet i hans bild Spain 2, där han inför en bil med öppna sidodörrar, inhöljd i vita skynken, vill associera till en ängel. I Goyas värld tänker jag närmast på den berömda Tobias och ängeln som tolkats som symbol för ett slags hela världens kraftgivande räddning, där ljuset och den vita skruden skulle antyda en gudomlig harmoni.

I övrigt är Hüttner generös med idéstimulerande element. Längs väggarna löper bårder av färgfält och kryptiska citat på engelska, som mindre illustrerar än ger intryck av alogisk komplexitet, kanske av slumpens möjligheter. De monsterteckningar som hänger jämsides med många av fotona står i liknande kontrast till flertalet bilders drag av zenträdgårdars slumpartade harmoni.? Hela hans del av utställningen tycks därmed anspela på titeln på ett av Goyas grafiska blad, Förnuftets sömn framföder monster.

Båda konstnärerna ger prov på en ung generations vilja att med sin konst gripa in i skeendet med etik och estetik i mångtydigt samspel.

Rolf Haglund