Förutsägbart om livet som ung överklasstjej

Den här romanen är, precis som andra böcker inom genren pikanta historier om överklass/ordensällskap/internatskolemiljöer urtvättade likt barnens randiga t-tröjor. Vi har faktiskt läst det förr. Och även om jag försöker lägga ifrån mig dessa fördomsfulla glasögon hittar jag inte mycket nytt att snubbla över.

Storyn är som följer. Ung kvinna tillhörande slumrande överklass övertalar sin mamma att få följa släktens fotspår och börja gymnasiet på Sigtunaskolan (den kungliga internatskolan, ni vet). Med hjälp från mormor, som är en på gränsen till gräsligt schablonlik snorkig adelsdam av 1800-talssnitt, börjar hon på skolan i första ring. Hon flyttar in på internatet och blir vän med överklasstjejer som hämtas av egen privatchaufför. De röker cigg i skogen, tar en joint, snortar kokain och festar rent allmänt sett. Dessutom omges de av ålderdomliga internatregler såsom innetider och läggtider, vilka de hela tiden bryter emot. Naturligtvis. Det är ju precis den här bilden många har av internatskolor. Inget nytt där alltså.

Kanske vänder sig Hellströms Ränderna går aldrig ur till en generation efter mig själv. Kanske är jag bara för gammal för det här? Eller är man egentligen för gammal om man tycker att det är rätt så larvigt med 17-åringar som låtsas vara 35+ och som går på sittningar? Jag kanske bara inte är tillräckligt ung.