Ett slag i luften

Omslaget lovar mycket. En kvinna sträcker sin knutna näve rakt upp i luften. Skuggorna visar att armen är muskulös. Och så titeln på det: F-ordet, mot en ny feminism.

Den kontroversiella författaren och socialantropologen Petra Östergren har nu samlat en lång rad skribenter för att omformulera feminismen. Mina förväntningar är höga, trots att jag var tveksam till hennes förra bok om den lyckliga horan.

Också här vill Östergren bemöta vad man kan kalla den offentliga feministiska linjen. Hon gläds över att pendeln har svängt under 2000-talet. Från att f-ordet under en period älskades av alla så är det idag allt färre som kallar sig feminister. Här ser Östergren en lucka för nya och kritiska tankar.

Genom att bjuda in ett antal skribenter som hon inspirerats och provocerats av vill hon nu göra feminismen bättre. När jag till sist läser om förordet känns den där knutna näven något krampaktig, som om Östergren försöker göra något mer av en samling spretiga texter än vad de faktiskt är.

Det är väl knappast någon ny feminism vi möter?

”Wibble” noterar jag bredvid Timbrobasen Maria Rankkas text om fuck-off-pengar. Hon menar att alla kvinnor borde ha så mycket pengar att det klarar sig utan lön ett halvår. Det ger kvinnor en efterlängtad frihet och självsäkerhet gentemot både arbetsgivare och män. Ja, det gör det säkert – för dem som lyckas med detta.

Visst har vi hört det förr?

Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Abrahamsson skriver om det svenska nämndsystemet. Som alltid är hon välformulerad och inspirerande. Men menar hon verkligen att kvinnor borde få kortare fängelsestraff för samma brott? Jag har satt ett stort frågetecken i marginalen.

Precis som i Östergrens förra bok är mycket av det som skrivs tankeväckande. Ett utropstecken får Anna Ekelund när hon faktiskt vågar konstatera att abort handlar om att utsläcka liv och att det är en svår fråga. 35?000 aborter är för mycket!

Jag tar några fler exempel. Bredvid Lars Gårdfeldts text, ni vet den homosexuelle prästen, har jag skrivit ”ja” i kolumnen när han rasande gör upp med begreppet ”män kan inte våldtas”. Det kan de visst.

Just det Petra Östergren, bra att du även har bjudit in män! Journalisten Inti Chavez Perez genomskådar den moderne mannen. Han skriver: ”En ny mansroll blir bara en ny uppsättning idéer om vad som är tillåtet och vad som inte är det.”

Klart roligast är VD:n och Metrokrönikören Boris Benulic som med hjälp av hejdlösa slutsatser drar sin lans för det knapplösa knullet och mot de evighetslånga förspelen. Kvinnor, menar han, vill helst av allt ha sex med en machoman. Kvinnor behöver något konstant hårt.

Vem vet om inte Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skulle bli lite till sig av denna text.

Antologin är i vissa stycken extrem. ”Blä” skriver jag jämte professor Don Kulicks visserligen kritiska text om djurpornografi, men där han ändå diskuterar en längtan efter artöverskridande.

Vid teologie doktor Susanna Wigorts Yngvessons bidrag om polygami har jag inte skrivit någonting. Jag börjar nog bli för gammal.

Ett av feminismens problem är att det är en kamp mot strukturer, och strukturer har inga uppsåt. Risken finns att den som vill för mycket börjar se spöken överallt. Det gäller såväl gammalfeminister som ultraliberala ninjafeminister.

Petra Östergren talar i sitt förord om att väcka fler. Tyvärr vågar jag hävda att få kommer att känna sig berörda.

Hanna Grahn Strömbom