Ett andligt äventyr

Ett ”du” och ett ”jag” har en drivande funktion i Jesper Svenbros nya diktsamling Vingårdsmannen och hans söner. Men det handlar naturligtvis inte om två personer: ”Jag är med andra ord / inte en utan två – / jag själv och min egen motsats.” Ett dilemma föreligger således, som poeten försöker klara sig ur. Det är denna process som dikterna rör sig om, en sorts inre dialog där argument och tvivel om möjligt skall leda fram till en befriande förlösning.

Bakgrunden är en läsning av det apokryfiska Thomasevangeliet, den Thomas som var en av de tolv apostlarna och hade tillnamnet tvivlaren. I detta förekommer Jesu ord om himmelriket, vilket liknas vid en vingårdsman som ovetande har en skatt gömd i jorden. Lika ovetande är sonen som ärver och säljer vingården, vars köpare plöjer och finner skatten.

Thomasevangeliet är så gott som genomgående närvarande i Svenbros texter och utmanar framför allt till sin innebörd. För vad är egentligen riket? Och hur finner man det? Någonstans i evangeliet döljer sig ”ett räddande Jesus-ord”, men: ”Jag är sonen som rotar i jorden / utan att finna skatten.”

I sin okomplicerade, närmast prosaliknande poesi lyfter hans dikter ändå till skimrande vittnesbörd om detta frågande tvivel, en dramatisk resa som kan ända i en jublande förvissning om ett inre rike. Men det är en mödosam färd, insikten hejdas av den barriär som språket utgör.

I dikten om Jesu intåg i Jerusalem är det som om denne är instängd i boken: ”Som om hela skeendet / rullats ihop till en bokrulle / färdig att rullas upp när som helst!” Bokstäverna är fängelset, blott läsaren med sin andedräkt kan förverkliga skeendet. Men den icke besvarade frågan irriterar, nämligen om Jesus i så fall först fötts i läsarens inre för att kunna tåga in i Jerusalem.

Som synes kommer innehållet att osökt sammanfalla med textens problematik, närmare bestämt förhållandet mellan text och läsare, om den ”sovande” texten. I sin synnerligen läsvärda essäsamling Fjärilslära har Svenbro diskuterat det hela, nu är turen kommen att ge uttryck åt det i hans poesi, vilken i metapoetisk anda ibland kommenterar sig själv.

”Du kan ärva en bok / men inte dess mening” – Svenbro finner många övertygande sentenser för sin tro på läsaren som en skapare i sitt förhållande till texten. Vackrast kommenteras det i dikten Pärlan som bemöter anklagelsen om läsarens personliga och därmed tveksamma tolkning. Han gör det i form av liknelsen om en man som köper en pärla: ”Nu vill jag säga dig / utan hans blick /skulle pärlan / inte skimra det minsta. / Inte ens i den obemannade TV-kameran / skimrar den! / Bara i ögat / på den som ser.”

I Svenbros engagerande dikter utsägs en för hela diktsamlingen övergripande tröst och uppmaning att vårda riket inom oss. Om kristet eller icke, det andliga hos människan får aldrig förstenas:

Oviljan att förundras

är ju något för alla epoker gemensamt,

även om vår tid hittat nya sätt

att låta insikten slockna:

”Du är en säck äggviteämnen, din tanke är bara

en svagströmsaktivitet i materien?”

Evangeliet har slocknat.

Det har inte ens tänts.

Men någon går ut i öknen, livnär sig

på honung och gräshoppor

och tar tillvarons andetag

på djupaste allvar: ”Jag finns!”

Bo W Jonsson