En uppgörelse med det förflutna

Bennie Åkerfeldt från Kinna vill minst två saker med sin bok Buron kallar oss tattare. Han berättar en marginaliserad folkgrupps historia, han sätter denna grupp i relation till sitt eget öde.

Skrivandet betraktas som en resa ”genom tid och blod”. Formuleringen kan förvisso uppfattas som tvivelaktig rasmystik, i själva verket rör projektet något väldigt etablerat — vanlig hederlig släktforskning.

Redovisningar av sådant stoff blir sällan av allmänt intresse. Även Bennie Åkerfeldts material berör i stor utsträckning interna familjeangelägenheter. Men eftersom hans rötter är originella finns det mycket som lyfter boken utöver det privata.

Till att börja med är den späckad med tidningsartiklar från skilda tider, vilket ger en dokumentär prägel. Läsaren får därmed möjlighet att dra sina egna slutsatser om enskilda händelser.

Denna öppna attityd till ämnet förstärks av författarens egen hållning. Han döljer inte fakta, han förskönar inte, utan drivs av uppriktig sanningslidelse. En sådan skribent inger respekt.

Det som gör det extra stimulerande att följa Bennie Åkerfeldt är att hans utgångspunkt är djupt personlig. Den information han får fram om sin farmor och hennes förfäder har en direkt påverkan på hans identitet och hans självbild.

Lite tragikomiskt blir det förstås när han inser att det råder stor oenighet om vad ordet ”tattare” — som används i titeln — egentligen ska ersättas med. Frågan om folkgruppens ursprung är svårlöst och har orsakat stor splittring.

Trots denna ostyriga kluvenhet i sakfrågan anser sig Bennie Åkerfeldt ha blivit helad efter att ha skrivit sin bok.

Peter Grönborg