En uppföljare som är i form
Debuten, Kårnulf was here, läste jag när den var aktuell 2004 och när jag nu plockade ner den från bokhyllan ser jag kopplingen romanerna emellan. Farlighetslagen kallas för uppföljaren tiden till trots. Banden mellan böckerna märks rent stilistiskt. Josefine Adolfsson skriver fortfarande ganska korta, intensiva stycken. Hon gör det utan att bli avhugget svårtydlig, vilket inte sällan är fallet när prosa skrivs i en form som påminner om lyriken. Även innehållsmässigt kvalificerar Farlighetslagen sig som en uppföljare. Nu heter visserligen huvudpersonen Jenny (i debuten hette karaktärerna Moa, Ida och Cecilia) men drömmen om Kuba återfinns i båda böckerna.
I Kårnulf was here är Kuba mestadels bara kort nämnt som något ur mormoders fotoalbum medan det i Farlighetslagen är av allra största betydelse.
Huvudkaraktären Jenny kommer till Havanna för första gången 1994. Jennys mormor var i Kuba på 70-talet och Jenny reser på sätt och vis i hennes fotspår. När Jenny kommer dit har alltså 20 år passerat, järnridån har fallit och samhället är i mångt och mycket förändrat. Jenny flyttar in hos en familj och blir kompis med den då 17-årige Mario. Tolv år senare, 2006, återvänder Jenny till Kuba för att söka upp Mario. Då har Kuba återigen bytt ansikte och låter nu turismen stå för den stadga som Sovjetunionen en gång gjorde.
Jag tycker Josefine Adolfsson lyckas förmedla de tudelade känslor som Kuba framkallar. Dels den som semesterparadiset, dels den som ett strikt och stängt fängelse. Allt beroende på vilken sida man står och åt vilket håll man tittar. Att låta svenska Jenny agera tillsammans med kubanske Mario är lyckosamt. De stora skillnaderna personerna, och länderna, emellan blir verkligen tydliga. För turisten från väst är Kuba ett härligt solkysst paradis med cigarrer och rom medan det för kubanen slutar vid en strängt reglerad och fattig vardag.
Josefine Adolfsson berättar en intressant historia som är läsvärd i sig, men jag fastnar ändå mest för hennes sätt att göra det. På den punkten imponerar hon. Bruten form tenderar ibland att bli hackig och svårgenomtränglig vilket gör att själva poängen går förlorad. Adolfssons bruk av formen gör romanen i stället en tjänst. Med sina korta textstycken höjer hon tempot. Med få ord, på många sidor, ger hon läsaren kärnan. Det behövs inte mer än så. Nu undrar jag egentligen bara om nästa roman ska dröja ytterligare fem år eller om man kan få glädjas åt den något tidigare.
