En pizza med för mycket av allt

Ni som sett Alejandro Gonzalez Inarritus mästerliga film Babel kommer säkert ihåg hur ni satt och undrade hur de där tre berättelserna från Marocko, Mexiko och Japan skulle knytas ihop. Var fanns den minsta gemensamma nämnaren liksom? När sen det där fotografiet på väggen i penthouse-lägenheten i Tokyo dyker upp och förklarar alltsamman, ja, då tänkte åtminstone jag att det hela ju var lika enkelt som genialt uträknat.

Torbjörn Flygts nya roman Himmel består också av tre berättelser som vävs samman, fast i fallet Flygt korsar historierna varandra i en långt mindre mondän miljö än i Babel-filmen – på halvsunkiga Pizzeria Rimini i ett miljonprogram i Malmös utkanter. Malmö och Malmö förresten, stadsnamnet sägs aldrig rent ut i boken, men antyds desto tydligare.

Den lätt självbiografiska Underdog belönades som bekant med Augustpriset (2001) och blev Torbjörn Flygts litterära genombrott. Berättelsen om Johan Kraft, hans syster Monika och deras ensamstående mamma utspelas i arbetarmiljö i 70- och 80-talets Malmö. Uppföljaren Verkan om åklagare Claes Backes moraliska krackelering, Backe gör förresten en cameo i den nu aktuella boken, kändes millennieskifte.

I Himmel springer Flygt i takt med samtiden och gör ett försök att ta tempen på Sverige av idag. Ett inte helt riskfritt projekt visar det sig och roman hamnar ganska snart i identitetsproblem. Vad vill Flygt egentligen skriva för slags roman undrar man efter hand. Satir, komedi, tragedi – eller allt på en gång?

Här saknas både den varma Kvarteret Korpen-känslan från

Underdog och den politiska tendensen från Verkan, kvar blir ett ganska farsartat gycklande av det moderna folkhemmet som det är svårt att se någon djupare mening med. För även om Flygt är en skicklig hantverkare och visar prov på känsligt språköra i sitt återgivande av diverse idiom – plastigt överklassgagg såväl som blattesvenska – så ekar det lite tomt och fattigt, en briljant stilövning, just inte mer, och de tre berättelserna till trots känns romanen påfallande entonig.

Störst problem har nog Flygt med personteckningarna. Handlingen i romanen kretsar kring: Fredrik / Louise, übercoolt arkitektpar och fame junkies, Janson / Lena, han hängiven gambler, hon utmattad SFI-lärare, och Rezvan / Parvaneh, de iranska innehavarna av Rimini-pizzerian, som nämnts, lite utav romanens nav. Tyvärr är samtliga protagonister så grovt tillyxade att man knappast kan ta dem på allvar, att kalla dem arketyper vore snällt – snarare då stereotyper, eller karikatyrer. Synd, då Flygt valt att genom sina karaktärer diskutera angelägna tidsfenomen: spelmissbruk, kvinnomisshandel, gängvåldtäkter – för att nämna några av bokens teman.

Jag läste i en intervju med Flygt att han betraktar sig som minimalist i allt utom ord , ”varför ska man spara på något som är gratis?”, säger han. Här har han ändå brett på för mycket. Det finns inga gratisluncher som bekant, och den här romanen hade säkert tjänat på ett lite mer långsamt och återhållet parlando. Nu slår det hela nästan över i buskis i stället, tyvärr.

Dessutom, vill man ge ut en modern Sverige-krönika i lätt humoristisk, eller ironisk, stil i vår, ja, då är man redan sent ute. Vi i Villa av Hans Koppel som kom för några veckor sedan är svår att komma riktigt nära även för en så begåvad författare som Flygt. µ

Per-Axel Svensson