En mardrömslik samtidsskildring
Boken, Ormar och piercing, handlar om Lui som definieras som barbie-tjej. Hon träffar den piercade punkkillen Ama och blir som förtrollad av den värld han representerar. Han har kluven tunga vilket Lui bestämmer sig för att också skaffa (vilket är en ganska så smärtsam historia att förverkliga, tungan ska först piercas och sedan ska hålet sakta töjas ut för att till sist snittas upp med skalpell). Och det är den här piercingen som blir starten för ett destruktivt liv där alla inblandade såras i olika grad. Och däri ligger kärnan.
Mest fastnar jag för att jaget är så lite värt. I Kaneharas värld är det okej att göra nästan vad som helst med en annan människa, och det innefattar både att brutalt våldta och faktiskt mörda. Handlingarna genomförs med en enorm trötthet inför den egna viljan, allt är liksom okej hela tiden.
Det ligger också en stor äckelfascination över hela boken. Kan nästa kapitel, nästa sekvens, bli värre? Kan det bli äckligare? Vad kan Lui och hennes älskare göra härnäst för att ytterligare flytta fram gränserna? Hitomi Kanehara går bortom gränserna vad gäller våldsamma sexuella strofer och bortom meningslöst drogande och slagsmål. Det är poängen antar jag, men otäcka bilder enbart fyller inget syfte för mig. Jag läser Ormar och piercing med behållning om den sätts i kontexten av ett kallt, ensamt och naket samhälle. En mardröm ungefär. Då ser jag poängerna med vad Kanehara vill jag säga.
För jag vill gärna tro att hennes författarskap bär mer än ett maraton i hemskheter.
Hitomi Kanehara är enligt förlaget redan en kultförfattare. Hon har sålt en miljon exemplar av debuten och prisats med det prestigefyllda Akutagawapriset. Det behöver inte ses som ett tecken på kvalitet eller ens läsvärdhet, men det är en tydlig signal om värdet i romanen som samtidsskildring.
