En försvunnen broder och de som blev kvar
Men bildens mitt är intakt, och vid horisonten kan man ana en ensam, mötande bil. Det är en vemodig bild som understryker romanens titel Norrlands svårmod. De eviga, långa vägarna som man inte kan föreställa sig känslan av, om man inte sett dem med egna ögon. Framsidan utstrålar en stämning som jag gärna vill veta mer om, men mina önskningar infrias inte helt och hållet.
En roman om ett försvinnande lyder undertiteln till Therése Söderlinds debutroman, även om en roman om de som lämnas kvar efter ett försvinnande skulle stämma ännu bättre. Den som försvinner i Norrlands svårmodiga skogar är Charlie, storebror, men romanen handlar om hans två yngre syskons rastlösa försök att förstå hur försvinnandet gick till och varför familjen föll sönder efteråt. Om passionen som angränsar till galenskap, om att lämnas ensam kvar och om att bära en tung börda.
Lillasyster Anna är bara sju när Charlie försvinner och hon blir istället storasystern i mosterns familj. Hon försöker växa upp trots allt som lämnats ofärdigt och oförklarat med familjens undergång, och hon lever ut den rastlösheten i sexuella utsvävningar och verklighetsflykter. Berättaren är så allvetande att alla Annas problem skrivs rakt ut. Alla frågor som väcks hos mig om hur det står till med huvudkaraktären står redan där, svart på vitt. Jag hade hellre anat hur saker och ting stod till med Anna, än vetat exakt. Det skär sig mot suggestiviteten som kommer ur allt det oförklarade, som i övrigt genomsyrar romanen.
Genom att i bokens första del varva olika tidsrymder med varandra Anna 7 år, Anna 13 år och Anna 23 år leker Söderlind, på ett sätt som angränsar till att vara deckarlikt, in mig i funderingar om vad som egentligen hänt med Charlie den där morgonen på jaktpasset. Och om vad som hänt Anna under hennes uppväxtår. Samma driv finns kvar när sykonen mer aktivt söker efter svar och reser tillbaka till platsen där allt hände.
Man anar att alla lösa trådar ska knytas samman på slutet, att katharsis väntar runt knuten. Som jag fastställt redan, så är känslan av att man anar något i en roman (snarare än att få något skrivet på näsan), en mycket trevlig känsla. En känsla som förföljer mig även när jag lagt bokmärket tillrätta för kvällen.
Men det som verkligen är suggestivt och implicit, får aldrig ett riktigt slut. Trådarna som man hoppas ska vävas samman i ett rafflande slut trasslar bara ihop sig när romanen tappar sitt driv mot slutet.
Therése Söderlind har själv vuxit upp i Norrland och det märks i de kärleksfulla miljöbeskrivningarna i den här intressanta berättelsen. En berättelse som lyckas med det svåra tricket att inte ha för högt tempo, och ändå driva läsaren vidare i funderingar om hur det ska sluta. Men som också tappar just samma driv framåt, när alla trådändar väl ska knytas samman.
Lisa Jagemark
