En flertusenårig angeläghenhet

Kan denna uråldriga myt fortfarande ha något angeläget att säga, är inte världen idag och människorna i den ojämförligt annorlunda?

Svaret är att det kan den, sådana starka känslor som hämndbegär och kärlek är fundamentala för människan. Man skulle kunna förflytta historien till valfri samtida krigshärd eller till ett strängt patriarkalt samhälle, och mekanismerna som leder fram till den självgenererande spiralen av hämnd blir inte längre något som hör till det förgångna. I frånvaro av demokrati och rättssäkerhet upprättas andra former för vedergällning.

Men nu är inte Noréns bearbetning av myten av det slag som på något synbart sätt försöker anpassa sig och bli modern, undantaget kanske att Pallas Athena och Apollon styrts ut i rockstjärneliknande mundering. Språket är arkaiskt och på vers, följer troget originalets utseende. Det tar en stund, men man faller efterhand in i rytmen. Det som initialt känns högtravande och frånvänt blir till slut helt självklart.

I korthet handlar historien om hur Orestes, med sin syster Elektras hjälp, mördar sin mor Klytaimestra som hämnd för att hon mördat deras far, Agamemnon. Klytaimestra i sin tur hämnades att Agamemnon offrat deras yngsta dotter till gudarna för att försäkra sig om att Argos skulle besegra Troja efter ett tio år långt krig. Det är en variant på den moraliska frågeställning som går ut på att offra några få för att rädda flertalet.

Det som blir riktigt illa är att våldet föder ytterligare våld, hämndspiralen har inget slut. I dramats tredje del försöker man ändå sätta stopp för det till synes ostoppbara, en domstol, en jury av folket, inrättas för att avgöra Orestes och Elektras skuld.

Aiskylos text är tillkommen i en tid när fröet till den moderna demokratiska rättsstaten sås, och är således en berättelse om en avgörande samhällsförändring med betydelse för den värld vi känner idag.

Föreställningen har stora förtjänster, framförallt är historien så suggestiv att tre timmar av högstämd arkaisk prosa känns som ett ögonblick. Och scenrummet är fantastiskt, det går inte att riktigt se sig mätt. Publiken är placerad på ömse sidor om en ?korridor som löper i mitten, från taket singlar snö ned över mittgången och den oskuldsfulla renheten bildar en dramatisk fond för den blodröda hämndens ansikte. Skådespelet är dock något ojämnt, även om det överlag är mycket bra. Replikerna sitter inte riktigt, och en del tonfall passar inte in.

Sanna Hultmans Elektra lyser starkast, fastän hon är nedtonat beige och oansenlig. Hennes återhållna spel och absoluta gehör för tonfall och rytm står ut i ensemblen.

Sabina Ögren