En fascinerande teaterupplevelse

I centrum på scenen ligger den döda Krotkaja, uppallad på två spelbord och övertäckt med ett lakan. På väggen hänger hennes vita klänning, som om den väntade på att komma till användning. Krotkajas närvaro är påtaglig och viktig, en stum och orörlig motspelare, katalysator för det inre kaotiska skeendet hos maken pantlånaren, änkling sedan sex timmar tillbaka då hustrun dog genom självmord.

Scenrummet i övrigt upptas av några pinnstolar, en skrivpult och ett litet bord för dryckesvaror. Väggarnas dova färgton bryts av en ikon i fonden föreställande ett helgon, kanske en madonna, minnande om Dostojevskijs många helgonlika kvinnogestalter bland vilka Krotkaja är en. Linda Wallgrens scenografi understryker träffande skådespelets atmosfär, kompletterad med ett körverk som väcker associationer till ett rekviem eller ett miserere.

Fjodor Dostojevskijs novell Krotkaja, överförd till scen av Allan Edwall, ingår i En skriftställares dagbok (1876–81). Det är en monolog, eller snarare inre dialog, som är nära befryndad med Anteckningar från ett källarhål från 1864. Bland annat har de båda verken det gemensamt att respektive huvudperson i denna inre diskussion söker svar på existentiella frågor liksom frågan om sitt eget förhållande till omgivningen.

Pantlånaren är, även här likt källarmannen, oförmögen till hängivenhet och driven av hämndbegär. Han känner sig illa behandlad av livet men ser en kompensation i den sextonåriga Krotkaja som han gifter sig med. Men det katastrofala är hans psykiska handikapp, hans totala brist på förståelse för en annan människas behov av den kärleksfulla gärningen. I stället uppträder han som domptör, maktmänniskan som till varje pris är ute för att kuva. Han är en mycket obehaglig person.

Häri ligger den avgörande konflikten, den som leder till Krotkajas otrohet och slutligen till hennes självmord. Och allt det som föregått den tragiska utgången liksom makens cementerade personlighet avslöjas, direkt eller indirekt, genom monologen. Frantisek Veres regi tillsammans med Fred-erik Nilssons gestaltning låter maken inledningsvis uppvisa en lugn, stillsam attityd, som om en egentlig sorg ännu inte bemäktigat sig honom.

Efter hand blottläggs allt mer, även för honom själv. Självömkan och hätska utfall mot den döda växlar med den undergivna upptäckten av en förlorad kärlek och den isande insikten om människans ensamhet. Dostojevskijs text är en magnifik uppvisning och demaskering av den mänskliga skröpligheten där inte minst det irrationella draget kommer till uttryck.

Frantisek Veres regi och Frederik Nilssons tolkning har resulterat i en lysande föreställning av Dostojevskijs komprimerade äktenskapstragedi. I sammanhanget finns skäl att understryka det berömvärda i att så trovärdigt och tydligt gestalta det mångbottnade i texten, det motsägelsefulla, de motstridiga känslorna. Frederik Nilssons förmåga att låta ana en underliggande förtvivlan, hans nyanseringar och ett varierat agerande leder till en fascinerande teaterupplevelse.

Bo W Jonsson