Egenartad monsterframställning
Vissa tonårspojkar svarar tveklöst nej på en sådan fråga.
Därför tog den australiske författaren D. M. Cornish (f 1972) en risk när han valde just det namnet på sin huvudperson. Samtidigt kan han inte anklagas för läsarfjäsk eller för att ta kommersiella hänsyn.
Det visar sig också att han är en mycket nitisk och hängiven kreatör, närmast en fantast. Hela 13 år ägnade han åt att bygga upp och katalogföra sina mäktiga fantasivärldar, innan han började skapa sin trilogi Blodsmärkt.
För två år sedan kom debutboken Hittebarn, del ett i serien, ut på svenska. Det är en mycket originell fantasy, mer präglad av historiserande än av futurism.
Den suggestiva halvkontinent där händelserna utspelar sig befinner sig i skarven mellan medeltiden och surrealismen. I det kulturklimat som råder värderas kunskaper i biologi och kemi högre än dem i fysik och teknik. Märkliga dekokter har stor betydelse på många av livets områden, inte minst inom monsterframställningen.
Efter en barndom på Madame Operas Aktningsvärda Sjöskola för Hittebarn ger sig ynglingen Rossamund ut på en farofylld resa till fästningen Winstermill, för att utbildas till kejserlig lykttändare. Han stöter på liksmugglare, deltar i strider mot odjur och skaffar sig mäktiga vänner.
Eftersom hans ursprung förblir okänt lever han delvis i ett moln av identitetsproblematik. Detta har sin betydelse i Lärling och Lykttändare, böcker på 300 respektive 400 sidor. Tillsammans räknas de som andra delen i trilogin. Uppdelningen har sannolikt mest tillkommit för att göra det digra stoffet hanterbart.
Drygt 100 sidor ägnas för övrigt åt en rad tillägg, med kartmaterial, info om tideräkning och klädvanor, beskrivningar av lykttändarnas vardag, samt Winstermills bemanning, med mera. Av värde är den generöst tilltagna ordlistan, vilken inleds med ordet abinition. Definitionen av den termen ger en representativ bild av den fuktigt jordiska, ofta sunkigt påträngande atmosfär som råder i texten:
Oavsiktlig framfödelse av liv ur gyttja och lera som har värmts upp av solen på platser med hög hemsökelse.
Alla ord förklaras dock inte, vilket heller inte känns nödvändigt. Läsarens fantasi stimuleras, exempelvis då uppgiften blir att föreställa sig vad saloop spetsad med en rejäl dos bellpomash är för en sorts maträtt.
Intrigen baseras i stor utsträckning på maktförskjutningar inom byråkratin på Winstermill, vilka i samtliga fall är till nackdel för Rossamund. Samtidigt upptäcker han mystiska saker i källarhålorna som det inte är hälsosamt att känna till och de osannolika hjältedåd han utför vid Vägens Vanhedrande Slut vänds emot honom.
Böckerna är välskrivna och mycket omsorgsfullt komponerade. Stort utrymme ägnas åt miljöteckning och åt att bygga upp stämningar. Det gör att fascinationen för det egenartade växer, men några, särskilt yngre läsare, skulle säkert önska sig mer action.
Det verkar inte som om D. M. Cornishs trilogi slagit igenom riktigt i vårt land ännu, men så är den heller inte komplett. Först om ett år kommer den sista delen Factotum ut på svenska.
Redan de vackert designade pärmarna avslöjar att det handlar om en kvalitetssatsning från förlagets sida. Författarens ambitiöst utformade illustrationer kompletterar bilden av att det rör sig om gediget hantverk på alla nivåer.
