Döse fängslade publiken i Borås

Tisdagskvällens konsert på Åhaga hade lockat ovanligt många åhörare – en skara operaälskare och särskilt beundrare av lyrisk-dramatiska sopraner, efter vad bifallen antydde.

När Helena Döse, för kvällen aningen indisponerad enligt egen utsaga, höjde rösten, fanns inget övrigt att önska. I mer än 35 år har hennes tonsäkra röst fängslat publiken värden runt.

Nu fick vi höra henne i några av operalitteraturens mest kända sopranarior. Väl integrerade med orkestern, för kvällen dirigerad av vår favoritdirigent Joachim Gustafsson.

I kvällens inledande uvertyr hörde vi delar av Rossinis ge­nialt stämningsbeskrivande förspel till Wilhelm Tell. Här förebådas operans handling från fridfull inledning med pastoral idyll till de vilda hästarnas framstormande galopp. En samspelt orkester gjorde verket full rättvisa och bäddade väl för solistens debut på denna scen. I Matildes aria smälte så Döses röst väl samman med orkesterklangen. Ett tillstånd som så självklart varade konserten igenom.

Det är ju ett av kännetecknen för ett vant proffs i denna genre, att det verkar så lätt att foga samman, säg 70-talet musiker, med en ensam röst. Själv häpnar jag varje gång jag på nära håll får höra hur starkt en enda röst kan ljuda över en brusande orkesterbakgrund. Alldeles av sig själv går ju inte detta, utan ett fullmoget konstnärsskap ligger förstås bakom detta fenomen.

Kvällen fortlöpte med omväxlande uvertyrer och arior som ibland var hämtade från samma verk,

ibland fristående. Programupplägget fungerade utmärkt, och i min smak var Döse allra bäst i arian La mamma morta ur Giordanos opera André Chenier. Här behärskade hon fullständigt de melodiska topparna och förmedlade med stark inlevelse och dramatisk nerv det känslosamma innehållet.

Men egentligen var hon lika bra som uttolkare av komediennen Zerbinetta ur Ariadne på Naxos, liksom av den sårbara Madame Butterfly i Un bel di vedremo. För att inte tala om den starka kvinnogestaltningen i Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde.

När Helena Döse så avslutade med två Pucciniarior – Laurettas charmfulla försök att beveka sin fader i Oh! Mio babino caro ur Gianni Schicci, samt Toscas bön eller Visi d’arte, visi d’amore där Tosca sjunger om sin kärlek till konsten – känns det som om kvällens solist ger denna storartade operakväll på Åhaga en symbolisk avslutning med adress till den egna livsgärningen.

Helen Axelsson