Dogmerna och livet

Han föddes i Tuzla 1910 men dog i Belgrad 1982. Att den bosniske författaren Mesa Selimovic uppehöll sig i Serbien en stor del av sitt liv kan möjligen ha sin förklaring i att han aldrig fick något väsentligt erkännande i hemlandet. En egendomlig snålhet kan tyckas, då han räknas som en av de tongivande bland balkanländernas författare. Den distanserande hållningen mellan Selimovic och hemlandet har kanske sin upprinnelse i en tragisk händelse som översättaren Adolf Dahl återger. I andra världskrigets slutskede arkebuseras nämligen Selimovics bror, som var partisanofficer, av sina egna för en struntsak. Den för Selimovic traumatiska avrättningen blir också ett sårigt tema i romanen Dervischen och döden, utgiven 1966 och först nu tillgänglig på svenska.

Romanen håller ett långsamt, eftersinnande tempo och har inslag av stark poetisk lyskraft. Ett annat stilistiskt särdrag är satsradningarna där varje sats betydelseinnehåll upprepas men varieras språkligt, som funnes en vilja att tydliggöra och ge intensitet åt framställningen. En annan egenhet gäller översättningen där Dahl valt att behålla en hel del orientalismer (kompletterad med ordlista) för att på så sätt förstärka närvaron av en islamsk miljö. Förvisso ett klokt val.

Den speciella stilen som författaren använder är sannolikt noga övervägd, då det vi läser tänks vara den dagbok eller de anteckningar som huvudpersonen för. Han heter Ahmed Nurudin, han är lärd, kunnig i poesi och dervischpräst i ett kloster. Hans liv tycks meningsfullt, fast förankrat som det är i Koranens orubbliga teser och utan behov av ifrågasättande.

Det hela utspelar sig i Bosnien, sannolikt Sarajevo, under det osmanska väldet men utan att något århundrade specificeras. Troligen rör det sig om 1600- eller 1700-talet. Avgörande för händelseförloppet blir det godtyckliga fängslandet av Ahmeds bror, vilket tvingar Ahmed att uppsöka olika makthavare för att få en förklaring och ett frikännande av brodern. Hans fruktlösa försök strandar i slutlig vanmakt. Det är ett företag som med sina absurda scener påminner om Josef K:s öde i Kafkas Processen. När han underrättas om broderns avrättning sker en förändring hos honom, då han plötsligt känner ett befriande hat, så främmande för allt vad han tror på. Därmed påbörjas hans väg mot undergången.

Ahmed har alltså sin trygghet i dogmerna. Men då han vandrar runt för att skaffa upplysningar rubbas denna garanti för livsordningen alltmer. Stor betydelse får hans gode vän Hassan, som är hans radikala motsats genom sin tro på oordningen, mångfalden, de öppna möjligheterna?

På så sätt äger Selimovics roman släktskap med utvecklingsromanen, vars hjälte just som Ahmed kommer till insikt om sig själv och världen genom en kringflackande tillvaro. En sådan viktig insikt blir för Ahmed den om hans förlust av kärleken som han försmådde för karriären.

Romanen innehåller våldsamheter, politiska intriger, godtyckliga domslut, härskarnas maktfullkomlighet och manipulationer, varför den i mångt och mycket också kan läsas som en allegori. Det är således inte främmande att i händelseförloppet se ett maskerat fördömande av kommunismens dogmatik och våldspolitik.

Genom sin språkliga rikedom, föredömligt tillvaratagen i Adolf Dahls översättning, och genom sitt flerdimensionella innehåll framstår Dervischen och döden som ingenting annat än ett försummat mästerverk. Här finns en trovärdig psykologisk gestaltning, suggestiva miljömålningar, filosofiska reflektioner?

Men framför allt spelar romanen upp det som Selimovic så träffande har formulerat: ”Dogmerna och livet är inbegripna i en evig strid.”

Bo W Jonsson