Diktsamling med ljuset som språk

Ljus, mörker, tystnad, blod, hemlöshet och tiden är återkommade ord i David Uppgrens debutdiktsamling Ljusrepubliken, en prosalyrisk berättelse där en cirkelrörelse, livet och dödens växlingar – födelse-död-födelse – upprepas.

Ljusrepubliken rör sig från skymning till gryning, från det mekaniska till det organiska.

Det är berättelsen om en ung man i Rom, som upplever tröstlöshet och en längtan till ett slags hem, där han kan finna ljuset som mediet för en öppning till ett kommunicerbart språk.

Människan är skild från tingen genom sin förmåga att kunna föreställa sig sin undergång, den slutgiltiga döden. Jaget befinner sig omgivet av den glidande övergången från mörker till ljus.

Med hjälp av ljuset belyser David Uppgren kroppen vari blodet, livets källa cirkulerar. Om det kallnar stelnar det, och det leder ovillkorligen till stagnation. Elden i vår kropp måste hållas vid liv för att det röda blodet ska fortsätta att rinna och skapelseakten fortskrida.

David Uppgren observerar det förångade varat som likt kondens upplöses, men inte försvinner för gott. ”Ljus som livnär sig på ljus, och bryter in i oss, bland celler och semantik”, och vi vill fortsätta leva, men vi bör också förstå hur nära döden är, skriver han.

Gränserna mellan staden och människorna suddas ut, och allt förenas till en enhet. Processen löper från skymning till gryning. Tingen rör sig från det mekaniska till det organiska och höghusen ser med ”blankvåta ögon”, och ”maskinerna har börjat blöda”, och det är ett tecken på utplåning av gränserna mellan tingen och människan. Mekanismen blir organisk och ”siffror blir blod”.

och särskilt långa nätter med öppna balkongdörrar och svart upplyst långsamt rus utifrån, är man stolt och självetablerad, man har gått in i den nya ljusrepubliken helt utan våld, utan misstankar eller svårigheter.

David Uppgren speglar banden mellan de levande och tingens gemensamma värld. Det är som i Heideggers mening en i-världen-varo, som människans hemvaro i världen, och hennes förmåga att göra sig hemmastadd. Det är just denna förmåga hos poeten, att placera in människan i ett sammanhang, som gör Ljusrepubliken till en läsvärd bok, där början alltid är början på något nytt, och med slutordet ”ljuset” bejakar han livsmysteriet.

Eva Elmgren