Dialog över religionsgränsen

recension. Det slår inte gnistor kring samtalsboken Vem är du? Dialogen förs under ömsesidig högaktning mellan den kristne prästen Mikael Mogren och hans muslimske vän, poeten Mohamed Omar.

Och det är naturligtvis poängen. Ett meningsutbyte värt namnet förutsätter aktörer inställda på att lyssna och förstå, inte att avbryta och överrösta.

Boken vinner allt eftersom kontroversiella teman kommer i blickfältet. I andra avsnitt blir det så in i Norden korrekt, som i resonemanget om kvinnors och mäns ställning i de religiösa miljöerna. Det är inte fråga om alternativa tankemodeller utan om konsten att överträffa varandra.

Men på andra ställen stiger temperaturen, som när samtalet kommer in på den ständigt närvarande frågan om den gode Guden och världens ondska. En kristen präst söker naturligt nog svar hos Kristus, Gud som solidarisk med den lidande världen. Muslimen frågar om tsunamin blir mindre hemsk av det. Eller Irak...

Den islam som Mohamed Omar representerar har föga gemensamt med den av självmordsbombare och andra terrorister torgförda – eller för övrigt den som vi fått inpräntad i oss av en ung, dynamisk religion som med dragna svärd bröt sig ut ur den arabiska halvön och med vapenmakt intog medelhavsområdet. ”Islam spreds blixtsnabbt eftersom människor flockades kring dess andliga budskap” (sid 66).

Med detta perspektiv på politikens respektive religionens mandat att utöva makt är det för Omar naturligt att anlägga samma fördelningsprincip också på det moderna samhället. Dess lagstiftning skall inte identifieras med alla Ko­ranens påbud. Det som religiöst är synd behöver inte vara olagligt.

Men här är det väl fråga just om perspektivet?

En muslim i Sverige, och än mer i Frankrike eller Holland, tillhör en misstänkt eller illa sedd minoritet. I det läget är det inte naturligt att yrka på politisk makt. Där­emot visar erfarenheten att där sådan makt åt religionen verkligen är tillgänglig, där är det svårare att avstå från den. Från Iran till Gaza finns exempel på att sharian, den muslimska lagen, gäller som rättesnöre för alla medborgare. För en i Amerika eller Europa bosatt muslim kan det väl inte vara lätt att tvärt av säga upp bekantskapen med dessa trossyskon.

Vem är du? ställer mycket riktigt fler frågor än den besvarar. Tonfallet är alltså sympatiskt resonerande från båda sidor och får i mitt tycke en särskild klang när Mohamed Omar distanserar sig inte enbart från den så kallade fundamentalismen utan också från den anpassningsbenägna modernismen. Han förlitar sig på traditionen.

Bengt Ingvar Ekman