Dansk succé med närvarokänsla
Det lär inte dröja länge innan Carstens Jensens Vi, de drunknade, kommer som film eller tv-serie. Och då är det ju tur att boken är dansk, för i Danmark kan man fortfarande göra tv-film som är både intelligent och gripande, till skillnad från i Sverige, där man kan tycka att det är någon vits med att göra ett tv-drama om Strindberg, som i alla avseenden är blekare än vad han själv skrivit om sitt liv.
Carsten Jensen hör till de journalister som man alltid läser, därför att deras namn under ett reportage betyder att det är bra. När han nu skriver om människorna i den danska kuststaden Marstal och deras relation till havet rör han sig också över ett litterärt hav av havsberättelser och berättelser om arbetande människor, influenserna från havsskildrare som Hemingway och Melville är tydliga, men också från författare till kollektivromaner, som Martin Andersen Nexö eller Ivar Lo-Johansson.
Boken handlar om tiden från det första tysk-danska kriget på 1800-talet, då matrosen Laurids Madsen skjuts till väders i sina jättestövlar när linjeskeppet Christian XIII sänks på Eckernförde Fjord till slutet av andra världskriget, då Madsens styvsonson Knud Erik Friis räddar sig och sin besättning i land sedan deras fartyg som gått på den riskabla Murmansktrad som Alistair MacLean skildrat i HMS Ulysses blivit sänkt.
Under bokens episka tidsrymd inträffar en av de riktigt stora förändringarna när det gäller sjöfartens villkor, skiftet från segel till ånga. I Marstal minskar antalet segelfartyg, och de som finns kvar fastnar på den trista nordatlantiska trad som går mellan Newfoundland, Newcastle och Danmark, med laster av torkad fisk och salt. Medan i Marstals hamn de ångfartyg som kunde ge staden en ny blomstring ligger still, för de har köpts upp av Klara Friis, som ärvt en osannolik massa pengar av sin motvillige älskare Albert, Laurids son.
I den mån man kan hitta en huvudperson i boken är det just denne Albert, som återvänt från sydlig segelfart med kinesiskan Chumeis förmögenhet och James Cooks torkade huvud. Att Klara köpt upp ångfartygsflottan beror på att hon inte står ut med att fler män försvinner på haven, Marstal rymmer en stor spökbefolkning av drunknade och har blivit änkormas och de ensamma kvinnornas stad.
Carsten Jensen är född i Marstal, och som i alla sjöfartsstäder berättas där mer eller mindre osannolika historier från sjömännens liv, och boken bygger på den typen av dokumentärt material, där alltså historierna nog är sanna som dokument, men där den verklighet de skildrar är osäker och skiftande som havet. Trovärdig är i alla fall upplevelsen av havet som ödets väg, den enda som öppnar sig för varje Marstalpojk, som växer upp med äventyrsmyterna och de långa traditionerna. Myterna må romantisera sjömanslivet men mot dem bryter bokens realism, mycket av dess spänning ligger i kontrasten mellan historier och historia, och då framträder tydligt det tragiska drag som all heroisering medför, det kan verka som om faran är ett äventyr och undergången storslagen, medan verkligheten är så sorgligt trivial och döden ångestladdad och ensam.
Carsten Jensen använder sig av pålitliga stilmedel som identifikation och inlevelse, barnen i Marstal med sina frånvarande eller döda fäder lever som om de förekom i Huckleberry Finn i en tillvaro där de manliga vuxna ofta är obegripligt hotfulla och kvinnornas fostrande räckvidd mycket begränsad. De vuxna är ofta märkta av sina förluster eller såriga av minnen av pennalism och förtryck i fartygen eller av vänner som gått ned.
Men Carsten Jensen använder sig förutom av ett traditionellt allvetande berättarperspektiv också av ett flytande ”vi”, det kan vara ett vi som är alla i Marstal eller alla vi barn i Marstal eller alla vi som en gång levde och kommer att leva i Marstal. Detta ”vi” aktualiserar berättelsen som upplevd erfarenhet och ger en alldeles speciell närvarokänsla.
Med fängslande människoöden och brett episkt flöde är Vi, de drunknade utan tvekan en högkaratig roman, men det är något viktigt som saknas. Idéer och idéutveckling lyser med sin frånvaro, de liberala genombrotten i politiken och arbetarrörelsens framväxt och påverkan på samhället syns inte alls, och inte heller den för Danmark så speciella grundtvigianska religiositeten med dess stora betydelse för den allmänna bildningen, inte minst genom den folkhögskolerörelse som nästan all dansk ungdom kom i beröring med och som betytt så mycket för danskt samhällsliv. Ett visst behov av språktvätt är också märkbart, folk blev nog till exempel inte knäppa på tjugotalet och pluraländelsen på skonert är –er, inte –ar.
Christian Swalander
