Dansande fakta för läsarens skull
”Reportage. Att få fakta att dansa” är en gedigen guide till reportaget, både för den som vill skriva egna bra reportage och den som bara vill läsa dem.
Samtidigt ger boken mig en oroväckande känsla av att reportageskrivande var något som pågick förr i tiden.
Det är förstås inget fel att berätta om reportagets historia, men det ger boken en vemodig dimension som jag inte tror författaren egentligen hade tänkt sig.
Som introduktör till historiens duktiga reportageskribenter är Anders Sundelin en klippa. Han har läst allt. Och han tror som amerikanen Jimmy Breslin att: ”Bra historier finns alltid på femte eller sjätte våningen, i ett hus utan hiss”.
Reportaget ska ha doft, närvaro och präglas av reporterns egen stil, och medan man letar efter sin egen stil finns det många att lära av: Gay Talese, Hanna Krall, Joan Didion, Stig Dagerman, Truman Capote.
Boken bjuder på många bra tips. Den är lättläst och välskriven, men lite spretig. Jag önskar att Anders Sundelin hade sållat lite i den löpande texten, valt längre reportageutdrag från färre skribenter, eftersom lite väl många namn ramlar över läsaren som det är nu. Den fylliga listan i slutet av boken, som tipsar om 101 reportageböcker, finns ju också som komplement.
Annars undrar jag mest hur de lyckades med att kombinera försörjning och gedigen research, reportageskribenterna. Produktionspressen verkar inte alls ha varit lika hård. Var redaktörerna helt enkelt frikostigare med tid och pengar förr och lät skribenterna använda den tid de ansåg sig behöva?
Gay Talese intervjuade den amerikanske boxaren Floyd Patterson trettiosju gånger, under sju år, när han skrev ett porträtt av honom till tidskriften Esquire. Sebastian Junger gjorde research i en vecka om en bar, där scener i hans reportagebok om seriemördaren Bostonstryparen. I den färdiga texten använder Sebastian Junger resultatet av sin research i två futtiga utgångar.
Medge att det ändå är härligt, att någon lägger ner sådant besvär, bara för läsarens skull.
Lena Kvist
