Brännpunkt Kurdistan

Vi hör om kurderna och inte sällan tillsammans med terror och andra våldsyttringar. De finns överallt och ingenstans. Den kurdiska identiteten påträffas hos cirka 25 miljoner medmänniskor, underlag för en medelstor stat. Men den har inget nationellt hem, kurderna saknar genom sin brokiga historia ett eget land.

De lever som ofta illa sedda minoriteter i Turkiet, Irak, Iran, Syrien, Libanon och uppe i Kaukasus. Dessutom finns de i förskingringen, mer eller mindre assimilerade av västeuropeiska och andra samhällen. Kurdisk identitet är på vissa håll tydlig och bärs med stolthet, på andra blek och svagt motiverad. De flesta är muslimer, vanligen sunna men inbördes av olika schatteringar med inslag av sufismen med dess mystik och ordensväsen.

Redan Marco Polo noterade förekomsten av detta folk i och kring Mindre Asien. Dess villkor kom att påverkas av vad som numera kallas det geopolitiska läget i spänningsfältet mellan Persien och det ottomanska väldet med dess bas i Konstantinopel. Kurdernas kamp för suveränitet försvagades emellertid av den inre splittringen – klaner och religion övertrumfade längtan efter nationell samhörighet.

Med första världskriget föll det ottomanska väldet samman och segrarmakterna skar upp imperiet i tårtbitar. Tillvaron komplicerades för kurder, som i affärer eller andra ärenden levde på resande fot. Som ottomanska undersåtar hade de utan formaliteter kunnat färdas till Bagdad eller Damaskus. Nu skulle de passera statsgränser och nya vallar av ömsesidig misstänksamhet.

De som hamnade i statsbildningen Turkiet och höll fast vid sitt muslimska arv mötte nya svårigheter eller ren förföljelse under Kemal Ataturks styre med religionsfrihet som bärande ideologi. Samhället skakar ju under dessa konvulsioner än i dag.

Därtill kom ekonomiska och politiska motsättningar mellan den gamla jordägande överklassen och den växande massan av proletärer, som drog västerut i Turkiet eller lämnade landet.

Det ledde till en politisk radikalisering, som visserligen bara aktiverade en minoritet, unga akademiker mer än arbetare, men genom det marxistiska PKK:s våldsmetoder kom att ge kuderna dåligt rykte.

För de irakiska kurderna har läget ljusnat en del sedan Saddam Hussein avlägsnades. Kraven på ökat självstyre i federation med centralregeringen i Bagdad kan inte negligeras.

Vår generalkonsul i Istanbul, Ingmar Karlsson, har gjort sig känd som folkbildare i internationella frågor med Mellanöstern som specialité.

Nyligen gav han ut en bok om Turkiet, en historisk och dagsaktuell översikt och en plädering för turkiskt EU-medlemskap. Den bok Ingmar Karlssom kommer ut med i dag, Kurdistan Landet som icke är, bär denne handfaste diplomats signum: populärhistorisk, analytisk, engagerad, faktamättad, lättillgänglig.

Ingmar Karlsson har som vanligt en åsikt om det han skildrar. Boken får läsas med den förutsättningen. De slutsatser Karlsson kommer fram till lär hur som helst vara svåra att bestrida.

Han menar nämligen att föreställningen om ett Storkurdistan är en illusion. Folkgrupperna måste lära sig att leva tillsammans, också om detta verkar vara ett fjärran mål när den turkiska regeringens öde nyligen hängde på ett hår för att den misstänktes vara alltför religiös.

Men experiment med att skära sönder befintliga stater och forma nya har prövats tillräckligt. Respekt för särarten, i detta fall den kurdiska, är enda möjliga vägen att rätta till missgreppen i det förgångna.

Bengt Ingvar Ekman