Bokrecension: Gåtan Thomas Quick

Tanken är svindlande, medge det.

Nu får Thomas Quick resning i fallet Yenon Levi, den unge israeliske turisten som hittades ihjälslagen i skogen utanför Hedemora 1988. Om det inte hade varit för journalistiken hade Thomas Quick eller Sture Bergwall som han heter nu aldrig fått resning.

Den som läser boken Quick Den stora rättsskandalen ser också att beslutet om resning är rätt.

Självklart kan vi aldrig veta att Thomas Quick är oskyldig genom att läsa böcker. Men advokat Pelle Svensson visar på så många konstigheter i utredningen att det hade varit skandal om inte domstolen beviljade en ny prövning.

Svenssons sakliga och informativa bok tar vid där Hannes Råstams SVT-dokumentärer slutade. Han besvarar många frågor som inte får plats inom två timmars TV-tid.

Pelle Svensson tror att Quick är oskyldig. Han argumenterar ihärdigt för att polisen, åklagaren och psykologerna som trott sig ta fram sanningen ur Thomas Quicks bortträngda minnen hela tiden haft fel. Utredarna har vimsat ut i skogen på jakt efter likfynd och vallat runt Thomas Quick tills han kunnat presentera en historia som passar tillräckligt bra med vad polisen bild av vad som hänt.

Den som vill försöka förstå gåtan Thomas Quick har god hjälp av Pelle Svenssons bok, eftersom boken har en prydligt uppställd kronologi och metodiskt följer Thomas Quicks liv. De åtta mord han är dömd för avhandlas i detalj, bisarr och nästan outhärdlig läsning ibland.

När jag simmade såg jag hur stora bitar av hennes hud flöt iväg från mig.

(Om nioåriga norska flickan Therese Johannessen som Quick ska ha styckat och flått.)

När jag förde ner handen mot underlivet så saknades testiklarna, kanske var de uppdragna på grund av hans rädsla för att jag skulle döda honom. (Om elvaårige Johan Asplund.)

Är detta då en drogad mytomans skräckfantasier eller sant?

Sant, sa polisen.

Falskt, säger Pelle Svensson. Han presenterar en lång, lång rad frågetecken från utredningarna:

Varför undersöktes aldrig hårtussarna som den mördade unge israeliske studenten Yenon Levi hade i handen när han hittades? Varför kallades inte alla de personer som Quick påstod var medbrottslingar till rätten?

Varför fick egentligen samma åklagare, Christer van der Kwast, och samma utredare, Seppo Penttinen, hela tiden fortsätta att utreda och förhöra, när brotten skett på olika orter i Norge och Sverige?

Vissa av Pelle Svenssons teorier köper jag inte riktigt, som att Therese Johannessen lever och finns i Pakistan, då borde hon väl ha hört av sig hem? men på det stora hela är Pelle Svenssons bok mycket trovärdig.

Att Thomas Quick ljugit om vissa mord måste förstås inte betyda att han ljugit om allt. Men jag hoppas att de närmaste åren ger oss fler och fler svar om huruvida Quickfallen handlar om seriemord eller justitiemord.

Hur lever då Sture Bergwall idag? Han bor på rättspsyk i Säter i Dalarna, och har återigen fått kontakt med sina syskon som han inte träffade under alla år som Thomas Quick. Tillsammans med brodern Sten-Ove har Sture Bergwall skrivit boken Thomas Quick är död.

På Thomas Quick-tiden anklagade Sture Bergwall sin bror för delaktighet i mordet på Johan Asplund. Han ringde också till sjukhuset när Sten-Ove Bergwall låg svårt sjuk, och meddelade att han hoppades att brodern skulle dö.

Men nu har bröderna har funnit varandra igen.

I boken turas de om att ha ordet och skriver direkt till varandra, ofta på ett högstämt och känslosamt vis. Så här kan det till exempel se ut:

Jag vill vara nära dig och tillsammans med dig läka de sår mina lögner åsamkat dig. Mördaren är borta men han skuggar ännu våra liv.

Det är en märklig bok, både på grund av vilka som skriver den och hur den är skriven. Tonen är poetisk och dramatisk, ibland nästan gammaltestamentlig.

Så många svar om Thomas Quick ger den egentligen inte, även om barndomsfragmenten och berättelserna om terapin är intressanta.