Bo Kaspers nya: Fjäderätta steg i sidled

Min första kontakt med BKO var som husband.

Nyheter • Publicerad 19 oktober 2010

De var pausunderhållning i det nu bortglömda pastisch-tvprogrammet Ni bad om det med Robert Gustafsson i spetsen. En mysigt jazzig orkester klädda i 60-talskostymer. Det var nästan 20 år sedan och mycket har såklart hänt sedan dess. Spåren från jazzen är i dag nästan obefintliga. Gruppen har gått genom bland andra Miles Davis, Curtis Mayfield, Antonio Carlos Jobim och Harry Nilsson för att bli ett fullfjädrat popband.

Historien om bandets nionde fullängdare är som följer - svensk folkkär orkester åker till New Orleans i tio dagar. De hyser in sig i Piety Street Studios vars väggar även fått höra Tom Waits, Dr. John och Elvis Costello. Bandet vill uppleva dåtid och nutid på samma semester. Få amerikanska städer andas lika mycket musik som New Orleans. Både bluesen, jazzen, soulen och countryn slåss om att vara stadens största genre. Så vad utvanns egentligen när den där folkkära orkestern gav sig iväg till amerikanska södern? Hittade dem till källan? Både ja och nej.?BKO är väl kanske inte kända för att ta gigantiska musikaliska steg inför varje album.

I det här fallet blev det åtminstone ett geografiskt sådant. ?Det har alltid funnits ett småirriterande trevligt drag över bandet. Litterära underfundigheter, glasklara arrangemang och en puttrande folklighet står alltid på menyn. På gott och på ont. Ibland vill jag bara ha ett fullkomligt kaos. Ett chockerande oväsen som bryter av gemytligheten. Något som tar sönder en strömlinjeformad och perfekt yta. Men oordning har såklart aldrig varit bandets strävan eller mål. De har alltid pendlat mellan gediget hantverk och reklambyrå-ballader till tjusig popsensibilitet och snyggt genreöverskridande sånger för folkhemmet.

Spåren från staden som bland annat ligger bakom den legendariska Mardi Gras-festivalen är definitivt närvarande. Ändå är New Orleans snarare en logisk fortsättning på förra albumet 8. Den fjäderlätta popen är fortfarande stommen. Intentionen var enligt BKO att eftersträva ett så autentiskt och dokumentärt sound som möjligt. Då är det lite ironiskt att skivans bästa låtar som

Vad vi än gör går i Kents fotspår istället för säg dixieland-jazzens. Trots att skivan inleds med en bluesgitarrslinga som John Lee Hooker med glädje skulle kunna sätta sitt namn på så får vi inte ett böljande och varmt vykort från en dammig veranda i Louisiana. ?Ingen invand BKO-anhängare lär bli besviken, men lite mer mod och mindre förutsägbarhet skadar aldrig.

Fredrik Söderlund

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.