Bitter gubbe drar för gardinen
Det är den slutsatsen som ligger närmast till hands när man läser hans memoarer Från min loge på Dramaten.
Den senaste veckan har delar av boken ivrigt diskuterats i morgonsoffor och på löpsedlar. Börje Ahlstedt har, heter det, kritiserat en lång rad skådespelarkollegor på Dramaten och dessutom visat prov på en synnerligen ålderstigen kvinnosyn. Och ja, det stämmer. Vartenda ord. Han kastar allsköns skit åt Peter Stormare, Thommy Berggren, Johan Rabaeus, Georg Rydeberg och Ernst Hugo Järegård (som utnämns till den största posören någonsin) samt några till, medan han beskriver kvinnor som ”vårdande änglar” och gärna understryker hur vackra de är, eller i vissa fall inte är. I förbifarten hinner han rent av spekulera lite kring huruvida Astrid Lindgren kanske var lesbisk.
Det dröjer inte mycket mer än en sida innan Börje Ahlstedt distanserar sitt eget geni från sina kollegors. Medan de står och ”samtalar om stort och smått” strax innan sin entré kräver Ahlstedt tystad, lugn och total koncentration. Han kan inte begripa hur kollegorna tar så lätt på sitt yrke och sina roller, framgår det.
Strax därpå räknar han obekymrat upp ett antal bra skådespelare i den svenska film- och teaterhistorien som till skillnad från det stora flertalet inte är posörer. Dessa, bland vilka vi hittar Lena Nyman, Jan-Olof Strandberg, Mikael Nyqvist, Erland Josephson och några till, har till skillnad från posörerna en förmåga att gå längre in, och djupare ned, i sina roller. Till vilken kategori Börje Ahlstedt räknar sig själv framgår alldeles tydligt.
Ahlstedt tycks se sig som en särling i kollegiet på teatern. Medan de andra super, slåss och slarvar ägnar han sig åt tystnad, djupsinne och noggrannheter. Att människor kan fungera, fast på olika vis, tycks inte vara en lockande tanke. Istället berättar Börje Ahlstedt om sig själv i form av ett facit, medan ett flertal, oftast namnlösa, kollegor får underkänt.
Hela boken bygger på korta avsnitt och löst hållna kapitel, oftast med en anekdot, en pjäs eller en person i förgrunden. Ibland, när surgubben Ahlstedt ger plats åt berättaren, blir det verkligt intressant. Han berättar om sin uppväxt som ”portvaktsgrabb”, sin fars sjukdom och arbetslöshet, sin mors slit och sin egen tillvaro med stor inlevelse och eftertryck. Han visar var han hittat de nycklar till både mörker och ljus som han sedan använt sig av vid teatern. I korta stunder spelar ett par smutsiga skor, en spårvagn eller en tupp huvudrollen i den fantastiska berättelse som är Börje Ahlstedts liv. I dessa avsnitt, när människan och skådespelaren Ahlstedt är i fokus snarare än kollegornas brister, då är det riktigt bra.
Bland bokens röda trådar finns bland annat Ahlstedts revanschlust. Den är lite diffus, vad det är som ska revanscheras är inte alldeles klart, men den löper genom livet och boken som en påtaglig självklarhet. En drivkraft.
En annan röd tråd är Ingmar Bergman. Hans roll i Ahlstedts liv och karriär återkommer i nästan varje kapitel. Oavsett ämne finns det alltid en Bergman i kulissen som säger att ”Börje, nu ska du göra så här sörru’”.
Tack vare dessa röda trådar kan man hitta behållning mellan alla ovidkommande och negativa omdömen om alla runt omkring. Men den helhetsbild som växer fram i Börje Ahlstedts memoarer föreställer ändå en grånad gammal bitter gubbe som dragit för gardinerna ut mot Nybrogatan och ägnar ålderns höst åt att räkna oförrätter och sortera elakheter. Både sina egna och andras. Fast mest andras.
Björn Owen
