Nyheter

Birger Sjöberg på hemmaplan

Göteborgsoperans Skövdescen:
FRIDAS VISOR – En odyssé i Birger
Sjöbergs fotspår
Idé och medverkande: Mattias
Ermedahl & Joakim Kallhed
Ljus: Stizze Larsson
Nyheter • Publicerad 22 september 2008

Med Fridas Visor har Göteborgsoperan nu på nytt iscensatt och rullat igång en västsvensk musikteaterturne .

Med Skövdescenen som utgångspunkt har vi de senaste åren kunnat få en levande inblick i till exempel både Edith Piafs och Marilyn Monroes spännande liv.

När turen nu kommer till Birger Sjöberg är vi på hemmaplan. I svensk vislitteratur kan han gott mäta sig med både Bellman och Taube. Med sina djärva metaforer och okonventionella syntax har han också påverkat både Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt.

Och frågan är om inte Sjöberg i sina kosmiska utsvävnigar även kan mäta sig med Harry Martinson – fast i lite mer idylliska tongångar – och inte utan en diskret ironi över småstadslivets begränsningar.

Associationerna blir många när Mattias Ermedahl (tenor) och Joakim Kallhed (piano) i tidstypisk miljö ger liv åt en av våra mest kända och i 1900-talets början mest hyllade visförfattare. Inledningsvis med ett stramt anslag, som kan knytas till Birger Sjöbergs egen olust inför att framträda, och så småningom, i takt med visornas egna uttrycksfullhet, med ett starkare sceniskt uttryck.

Detta är visor som kräver både flexibel operaröst och dramatisk talang för att fullt ut komma till sin rätt. Mattias Ermedahls tenorstämma visade sig vara både stämningsfullt försiktig och djärvt utagerande. Som sig bör i allt från Bleka dödens minut till den diaboliske djävulen i På Richelieus tid. Och däremellan kom ett finstämt porträtt av Sjöbergs stora kärlek, som i diktens form heter Frida. Hennes visor känner vi alla och i publiken fanns det de som inte kunde låta bli att falla in i texten till Lilla Paris, Längtan till Italien, Frida i vårstädning med flera. Själv gillar jag bäst den smått idylliska rymdfärden med åtföljande dramatik i På begäran, som börjar så här:

”I utvärdshusets trädgård lyktor skina, men ovanför har himlen lampan tänt.

Åh, så kinesisk verkar månen fina, när emot oss hans anlete är vänt! ”

Med musikalisk pregnans och ett väl bearbetat material blev visaftonen till ett välackompanjerat musikaliskt vänporträtt av en doldis bakom kända strofer.

Helen Axelsson

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.