Behöver vi journalister?

Och var det inte alldeles nyss som dagstidningar var just t-i-d-n-i-n-g-a-r, med en mission om att granska makten – inte aggressivt vinstdrivande multimediabolag som driver webb-tv-stationer, hyr in bloggare och låter spalterna fyllas av läsargenererat material?

Vi lever i en tid av mycket stora mediala omsvängningar. Varken för läsare eller journalister är det helt lätt att navigera i den nya omgivningen.

Men om det är hyfsat lätt att bilda sig en uppfattning om vad som händer med materialet i medierna, är det desto svårare att besvara den fråga som medieforskaren Gunnar Nygren ställer i sin bok ”Yrke på glid” (Simo), nämligen: vad händer med journalisterna?

Svaret är inte bara intressant för yrkesgruppen, utan i allra högsta grad för hela samhället, eftersom vi naturligtvis i mångt och mycket får den journalistik som journalisterna förtjänar. Och om inte journalisterna klarar att stå emot kommersialiseringen och förytlingen inom medierna – vem i hela friden ska då göra det?

Gunnar Nygren målar upp en bild av en yrkesgrupp som sakta håller på att ätas upp inifrån.

En orsak till detta är att det helt enkelt blivit svårt att avgöra vad som är journalistiskt arbete. Var går gränsen mot PR och information? Är det fortfarande ett journalistiskt arbete om man allt mer sysslar med teknik, ekonomi och marknadsföring av den egna produkten?

Och kommer verkligen andra än journalister att slå vakt om journalistisk etik? Hur viktig denna fråga är för allmänheten, visas av det faktum att många redan i dag anser att journalisterna har förrått sina etiska ideal.

Medieföretagen har aldrig gått så bra som idag. Ändå kräver de mer vinst än tidigare, vilket leder till att journalisterna alltmer får rollen som lättrörliga ”mediearbetare”, möjliga att snabbt förflytta mellan olika avdelningar.

Samtidigt utmanas journalisternas sanningsmonopol av bloggare och den massiva amatörutvecklingen på internet. Gunnar Nygren berättar om en tid då Dagens Nyheter numrerade exemplaren av sin interna handbok för att inte yrkeskunskaperna skulle försvinna utanför huset.

I dag – 20 år senare – är verkligheten precis tvärtom. Medieföretagen letar med ljus och lykta efter kunskaper som finns utanför den egna arbetsplatsen (till exempel om bloggar och sociala medier), medan skråets yrkeskunskaper för länge sedan blivit lika kända som välanvända av alla inom informations- och PR-branschen. Etik och yrkesmoral talas det däremot allt tystare om.

Vidare blir yrkeskårens institutioner allt svagare. Antalet medlemmar i Journalistförbundet – där man vid inträdet lovar att följa de etiska reglerna – blir allt färre. Antalet sökande till journalistutbildningarna sjunker likaså. Under samma tid dippar journalisternas relativa löneläge.

Slutsatsen av den här utvecklingen är rätt oroande. Tanken att en journalist står för något, att målet med journalistiken är det allmännas bästa, tappar snabbt mark. Och de som fortfarande slåss för denna vision får det svårare år för år, i takt med att både redaktioner och de enskilda journalisterna får allt tuffare att hävda sin självständighet uppåt i organisationerna.

Vad ska man då göra i en situation som denna?

En viktig poäng av Gunnar Nygrens slutsatser är att det som tidigare bara var frågor som var intressanta för en specifik yrkesgrupp, nu för varje år blir allt mer viktiga för hela samhället.

En möjlig strategi för att möta utvecklingen kan enligt Gunnar Nygren därför vara att journalisterna starkt återknyter till de gamla idealen och försöka återerövra sin roll i samhället.

Men även om journalisterna skulle lyckas med detta, återstår det kanske tuffaste provet: att visa att man har något bättre, viktigare och mer relevant att säga än resten av medborgarna. Som naturligtvis redan uttrycker sina åsikter och ger sin bild av verkligheten via sajter och bloggar. Allt oftare är dessutom dessa redan integrerade med journalisternas plattformar, vilket gör att situationen blir minst sagt komplex.

De senaste åren har ett flertal namnkunniga journalister anklagat bloggarna för att sakna etik – de har sagts vara skrikiga, gapiga och hatgenererande. Det har hävdats att amatörer aldrig kan ersätta professionell journalistik. Den viktigaste frågan är nog en helt annan, nämligen om inte journalistiken håller på att lämna walk-over. I dag står medieföretagen med pengarna i ena handen och etiken i den andra. I ett sådant läge måste journalistiken av egen kraft bevisa sitt värde – och ha mediekonsumenternas uttalade stöd. Vettig journalistik försvinner nämligen samma dag som ingen längre köper den.

Anders Mildner