Att orka finnas när alla vägrar att se
Efter att ha läst Maja-Maria Henrikssons ungdomsroman och tillika debutbok Jag finns är det lätt att hålla med i SBI:s analys.
Bitvis är det en plågsam läsning som verkligen inte underlättas av att den sägs vara självbiografisk.
Boken handlar om Johanna 14 år som ständigt blir mobbad och trakasserad av några pojkar i sin klass. Det handlar om både psykisk och fysisk misshandel, det senare närmar sig ständigt en rejäl våldtäkt.
Skolan väljer att smygblunda och som om det inte vore nog gör flickans ensamstående mamma detsamma.
Mamma tycks inte orka se igenom sin egen konstruerade fasad av att ändå vara en lyckad familj. Borde inte Johanna kunna säga ifrån?
När dottern bryter ihop undrar mamma om flickan kanske ändå lider av en förlossningsskada?
Jag vill tro att denna mamma är en ond parodi, att sådana som hon inte finns på riktigt, men jag vet att jag har fel.
Alla sorter finns och det behöver inte alls vara ondska som ligger bakom en sådan total oförmåga, men ont gör läsningen.
Det känns som om Johannas enda ljuspunkt i misshandeln och självföraktets bottendjup är hennes älskade lillebror Linus och doften av vanilj som ger henne sinnesro.
Författaren lyckas verkligen sätta ord på en ung människas totala vanmakt inför en tillvaro där ingen tycks vilja komma till undsättning.
Som debut är boken stilsäker även om innehållet ibland är på gränsen till vad man som läsare orkar med. Man grips av Johannas öde som tyvärr enligt dystra rapporter delas av alltför många unga i den svenska skolan.
Johannas ensamhet är kompakt men i denna totala ensamhet föds till sist en smula hopp.
Man lämnas med en glimt av att det kanske ska gå att bråka tillbaka, ta kommandot över sitt liv och bekämpa plågoandarna.
Jag anar ett sådant hoppfullt slut även om jag skulle önska att ingen ung människa skulle behöva uppbåda en sådan styrka för att ”bara” orka leva.
Eva Wahlström
