Arberesher, sorber och gemenskap som dör
En morgon i början av maj och jag cyklar genom stan med MP3-spelarens små lurar i öronen. Fred Åkerström sjunger den vackraste visa som skrivits om alkoholens lust och elände, Bellmans Ack, du min moder:
?krogdörrn öppnas, luckorna skruvas; ingen i staden klädd. Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas ned i molnens bädd?
Så skönt med en skatt av sånger på det egna språket, i den egna nationella traditionen, som utan att jag själv anstränger mig på minsta sätt ändå sätter ut och avgränsar en kultur som är min, och som jag delar med andra som talar samma språk och lär sig samma version av historien i en allmän skola med en gemensam värdegrund.
Runt om i Europa finns det folkgrupper som skiljer sig från de dominerande kultur- och språkgemenskaperna i länderna där de bor. Den österrikiske journalisten Karl-Markus Gauss berättar i De döende européerna om fem av dem, de sefardiska judarna i Sarajevo, Gottschee-tyskarna i Slovenien, de albanskättade arbëresherna i södra Italien, sorberna i Tyskland och arumänerna i Makedonien.
Den judiska befolkningen som funnits i Sarajevo sedan alla judar tvingades lämna Spanien på 1400-talet har nyligen åter utvandrat i spåren av nittiotalets Balkankrig, som också genom den förödelse som bombningarna av Sarajevo åstadkom medförde att betydande delar av deras kulturella arv, böcker, kultföremål, gravar, förstördes. Många barn dödades av serbiska prickskyttar som hade bekvämt skotthåll från höjderna runt staden. Då bröts också ett kulturellt sammanhang, där judar, muslimer och kristna under århundraden levt i fredlig gemenskap, vilket är värt att minnas i vår tid, då religiöst ideologiserade politiska strömningar legitimerar krig utan fronter men med hög intensitet i fråga om död och förstörelse.
Sorberna är ett slaviskt folk som bevarat sin särart i Tyskland i århundraden och överlevt nazistisk förföljelse och kommunistisk tvångsintegration, men nu tvingas bort från sina hembyar genom den kolbrytning som bland andra Vattenfall bedriver. När Gauss reser bland de kalabriska byarna där arbëresherna levt i femhundra år möter han nästan bara gamla människor, som flyttat hem efter att ha arbetat i USA eller i de norditalienska industristäderna. Liksom flera andra av bokens folkgrupper vårdar de i sång och saga en myt, där en hjältegestalt ur det förgångna har en central plats. För arbëresherna är det Skanderbeg, som med list och grymhet såg till att de kristna områdena i Albanien inte sögs upp i det osmanska väldet.
Att ofattbart mordiska figurer kan bli hjältar och ljusgestalter speglar ett tillstånd där en folkgemenskap genom yttre tryck upplever ett behov av att hävda sig. Frågan är vad det bisarra byfåneriet kring Arn fyller för funktion bland västgötar, kanske bidrar han till någon slags mytisk gemenskap i ett Europa där centralbyråkratin i Bryssel/Strasbourg gärna framhåller regionerna på nationalstaternas bekostnad.
Det är något sorgesamt över Gauss bok. Det är inte att kulturer, myter och historia försvinner som åstadkommer det, utan hur upplevelsen av tillhörighet och gemenskap som alla dessa människor känt genom århundraden nu visar sig så illusorisk, hur allt vad de trodde så säkert på förflyktigas. Som livet liksom.
Christian Swalander