Allting är ett provisorium

I Owe Wikströms bok Till längtans försvar – eller vemodet i finsk tango möter vi ett antal människor. Flyktiga möten. Men somliga minns vi bättre än andra. Bäst minns jag den unge man Wikström träffar på Skogskyrkogården. Han stod vid en nyss igengrävd grav, blåfrusen av vinden, uttryckslös, orörlig, smala händer kring ett par tunna rosor. Senare på tunnelbanan börjar de tala med varann.

Han: ”Det är otroligt. Min morsa bara dog, knall och fall. Hon var så himla fin. Hon hade inte haft några speciella problem tidigare. Jag kan inte fatta det. Vi hade just varit på bio. Vi satt och snackade efteråt. Så, en liten kram och jag gick hem. Sent på natten ringde man från Södersjukhuset. Men det var för sent. När jag kom upp var allt över. Hon låg bara avslappnad – utslätad på nåt sätt. Och jag som aldrig sett en död tidigare. Men, det som var så underligt är att vi hade ju snackat med varann bara några timmar tidigare.”

Wikström menar att i vad han kallar vemodets förlängning finns en känsla av hemlöshet och en insikt om människans ändlighet. Hemlösheten ökas av den störtflod av nya intryck dagens samhälle tvingar på oss, där längtan efter lycka ersätts av jakt på njutning. Resultatet är tomhet. Tanken på att vi snart inte finns, är svår att föreställa sig. Vi skjuter undan den genom att expandera, festa, skratta, försöka leva vidare genom våra barn eller projekt.

”Vill helt enkelt ignorera den mest svårforcerade och obegripliga insikten om att allting är ett provisorium. Vi vill hellre se åt ett annat håll eller tala om något annat. Tankarna om döden förskjuts bortom det vanliga och det synliga. Döden som innehåll glider oss ur händerna.”

Dödens brutala fakticitet har förpassats till sjuksalar, begravningsbyråer, jordfästningar, dödsannonser. Och ändå är naturligtvis döendet och döden livsvemodets mest grundläggande underton. Vi står där med ett par tunna rosor i blåfrusna händer och tycker att det är underligt det som hänt.

Om vemodet i finsk tango kan jag med Wikströms hjälp ana något litet men om tango i sig vet jag intet, eftersom jag helt saknar praktisk erfarenhet. (Härvidlag är jag inte ensam, men hans bok ställer heller inte sådant krav på sina läsare.) Om vemod och längtan tror jag mig däremot veta något. Som språkman i vart fall något om själva orden.

Att söka utomnordiska motsvarigheter till orden vemod och längtan är inte så enkelt. Vemod blir på franska melankoli, på engelska en sorts tankfull melankoli eller, låt oss säga, bitterljuvt ljus sorgsenhet. Tyskans vemod liknar vårt, men så har vi också fått ordet därifrån, en med redan definierat innehåll import från 1800-talets början.

För ordet längtan gäller att både franskans, engelskans och tyskans vanliga uttryck innebär ett själsligt anspänt, ett mer eller mindre intensivt men likväl alltid aktivt stimulerat tillstånd. På nordisk botten är innebörden rikare. Längtan kan här rymma en livskänsla, som i sitt associationsbagage har både ett stillsamt drömmeri och en tanke på ett långt borta liggande mål.

Man kan avläsa detta exempelvis i ordsammansättningar. Låt oss ta ordet skogsvemod! Det vemod som ensamma strövtåg i enslig skog kan ge och som tycks spegla skogens egen själ i vissa stunder och på vissa ställen. Höstens intensiva färger, som just när jag skriver detta, omger mig, lysande och lockande, förmedlar vetskapen om att de snart skall falla, men stimulerar samtidigt vissheten om att efter vintervilan kommer våren med ny grönska. Vemod och längtan före­nar sig i en komplex känsla av att jag tillhör livet självt, ingår som en del i det stora spelet. Låt vara som provisorium!

Wikströms bok är en tankebok. Han talar om och han talar till men han talar framför allt med. Hans bok väcker tankar. Vad jag här redovisat är bara ett par. Trots sin lätta ton har boken en anmärkningsvärd täthet. Jag skulle ha kunnat ta fram och refererat en fem–sex sidor och det skulle ha kunnat bli en substantiell recension, som åtminstone låtit ana bokens karaktär av personligt resonerande livsvisdom.

I sin inledning säger Wikström att boken ”går att läsa i ett svep, men det går även bra att dyka ned lite här och där”. Och så tillägger han:”Så gör den kanske mest nytta.” Om du är som jag väljer du lämpligen neddykningsmetoden. Tar du hellre svepmetoden – förvissa dig om att du har tid och stillhet för begrundan av budskapets molltonsankar!

Per-Ove Ohlson