Alfred Nobel ville bli författare
Han var också författare, eller funderade åtminstone på att bli, när han fick ekonomiska problem i sin verksamhet. Litteraturen var en tillflyktsort, den var också en plats dit han tvingades förvisa sina drömmar om kärlek och en fritt tänkande värld. Åke Erlandsson som lyft fram och gjort texterna klara för publicering har här gjort en god insats för förståelsen av vem Alfred Nobel var. Inte minst när det gäller vilken livssyn och vilka åsikter Nobel hade. Kunskapen om Nobels person ökar förståelsen för vad han ville med sitt instiftade pris och vilken slags strävanden, vetenskapliga och konstnärliga, han ville gynna.
I den förra boken Dikter Poems skymtade en besviken Nobel, en man som hoppats på kärlek och värme men blivit sviken och besviken. Den lite högstämda kärlek han hoppades finna hos kvinnan fann han nyckfull, kortvarig och luststyrd. Världen framstod som en hård och kall plats. Berättelser och filosofiska brev, som innehåller tre romanutkast samlade i en volym, bär spår aven något ljusare livssyn. I Systrarna, ett av utkasten, är det visserligen inte Nobel själv som för ordet. Det finns en allvetande berättare och huvudpersonen heter Henrik Osvald. Osvald verkar ligga nära Nobel i åsikter. Han tror på den fria, skeptiskt färgade tanken, även religionen måste utsättas för prövning. I kärlek är Osvald en lite småfräck och lättsinnig figur, och speglar knappast Nobels eget problematiska förhållningssätt till kvinnor. Berättaren delar märkligt nog in kvinnor i tre skönhetsklasser, hämtade från statistiska uppgifter i ett regeringsblad Le Moniteur de l’amour. Det tre systrarna Amalia, Sofie och Alexandra beskrivs därför i tur och ordning som kroppsskön, själsskön och den äkta pärlan. Lika märkligt tycks det, efter en del själfulla utläggningar om skönhet, att Osvald till sist faller för den kroppssköna Amalia.
Som roman betraktad är Systrarna ett misslyckande. Klyschig persongestaltning, krystad dialog, djupt sviktande dramaturgi och ett minst sagt abrupt slut sänker läsningen. Så är det heller inte ett färdigt manus, utan ett utkast. Men så mycket står i alla fall klart som att Nobel knappast kunde ha blivit författare även om han försökt, i alla fall inte inom den skönlitterära formen. Däremot finns syns glädje i skrivandet, något Erlandsson kallar formuleringsglädje, det är en bra beskrivning. Iakttagelseförmågan och den analytiska förmågan är det heller inget fel på. Framförallt skymtar en tro på att människan måste våga ifrågasätta, och tillåtas vara fri att göra det, för att kunna gå framåt. Det här är toleranta ideal som Nobel trodde på.
Om Systrarna till stor del handlar om religion och längtan efter kärlek, handlar I ljusaste Afrika om politik. Genom berättarjaget, en stockkonservativ man på resa till Afrika med sin hustru, skapar Nobel en berättare som intar motsatta ståndpunkter till hans egna. Som språkrör använder han istället Avenir som vänder sig mot den monarkistiska arvstron och menar att folket ska ha rätt att själva välja sin regent. Det låter modernt, liksom tron på rösträtt som både skulle gälla för män och kvinnor. Dock bara för de bildade.
I ljusaste Afrika har konstnärligt sett liknande brister som Systrarna. Men det intressanta är vad romanerna säger om Nobel. Uppenbarligen hade han stor till tro till det mänskliga framåtskridandet om det leddes av ett förnuft som stöpts av bildning. Erlandsson menar att Nobel hade poetens och filosofens uppfattning av tillvaron. Det är nog sant. I Filosofiska brev, som mest kan liknas vid essäer i form av brev till en tänkt läsare, blir Nobel konkret. Även om naturvetenskapen är ett givet instrument i upplysningens och framstegens tjänst så frambringar den oftast bara relativa sanningar. Kanske skulle man kunna gissa att Nobel sökte uppmuntra en mänsklig strävan där tolerans, demokrati och öppet tankeklimat utgjorde de grundläggande förutsättningarna. Men för att förankra riktningen för framåtskridandet i en hållbar och värdig inriktning krävdes också en humanistisk inställning, en konst, en litteratur som fick människor att växa. Kanske är det något av det här Nobel syftar på när han talar om ett pris som ska verka i ”idealisk rigtning”.
Fredrik Borneskans
