Ädre herre ser tillbaka
En äldre herre ser tillbaka på sitt liv – men inte vilken äldre herre som helst, utan Ulf Linde, centralt placerad i svenskt kulturliv under hela senare hälften av förra århundradet. Han tycks ha träffat så gott som alla den tidens mest framstående svenska konstnärer och författare personligen, han har spelat jazz med Arne Domnérus, ätit middag med Ella Fitzgerald och skakat hand med Picasso. I sina nyutkomna memoarer med den galghumoristiska titeln Från kart till fallfrukt berättar han om allt detta.
Det kan bli mycket namn ibland, men tungt blir det aldrig, beroende lika mycket på Ulf Lindes distinkta och lättflytande berättarstil som på det faktum att han inte har ambitionen att berätta allt. De korta kapitlen är mer impressionistiskt än kronologiskt upplagda.
En viss bitterhet lyser fram emellanåt, över vad han upplevt som svek från tidigare vänner, men också i den korta inledningen om barndomen och de tidiga skolåren. Domen över föräldrarna, framför allt den ständigt kritiserande modern, är hård – först när han blev invald i Svenska akademin tyckte hon att det hade blivit någonting av honom!
Men det är inte den tonen som dominerar boken utan tvärtom en förnöjsam glädje, trots en svår sjukdom som orsakat amputation av båda benen: ”Jag sitter i min rullstol och är förvånansvärt tillfreds med livet. Depressionen satt tydligen i benen.”
Ulf Linde var radikal och tongivande konstkritiker i Dagens Nyheter på 1960-talet när konsten debatterades så smockorna hängde i luften och inte alltid stannade där. Men han nämner inte mycket om just den striden, som ursprungligen handlade om Moderna museets inköp och frågan om allting kan vara konst.
Då stod han på barrikaderna för Duchamp, Moderna museet och det öppna konstbegreppet. Nu är han visserligen fortfarande fascinerad av Duchamp som konstnär och människa, men talar också lyriskt om Bruno Liljefors och Gustaf Fjaestad – de tjugo åren som intendent vid Thielska galleriet har satt sina spår.
Men musiken var det första stora intresset. Som sjuttonårig vibrafonist blev han erbjuden att få spela med Putte Wickman på Nalen, vilket föräldrarna satte stopp för – först skulle han ta studenten. Det blev Nalen så småningom i alla fall, under högskolestudierna i konsthistoria, och dessutom turnéer i folkparkerna med bland andra Simon Brehm.
Jazzmusikertiden tog abrupt slut 1951 – trött på att turnera i folkparkerna och på knarkets entré i jazzlivet beslöt han sig för att byta bana. Hos Riksförbundet för bildande konst fick han ägna sig åt en ny sorts turnerande, med utställningar runtom i landet. Det ledde så småningom till att han började skriva konstkritik.
Om åren på Dagens Nyheters kulturredaktion talar han tämligen knapphändigt i boken. Desto mer, och med påtaglig glädje, om utställningarna på Moderna museet, tiden som professor vid Konsthögskolan och inte minst arbetet med att restaurera Thielska galleriet, som han i Ernest Thiels egen anda ser som ett monument över vänskapen med de konstnärer denne umgicks med och stödde.
Och därmed drar Ulf Linde själv parallellen till sin egen bok. Mest av allt handlar den om möten med människor inom gräddan av svenskt kulturliv som han har mött och som ofta blev hans nära vänner. Kontaktnätet är stort och betydelsefullt. Jag undrar ibland om många hans olika roller – som kritiker, lärare, utställningsarrangör och umgängesvän – inte kunde orsaka konflikter. Men det är ingenting som han själv tar upp.
Inger Landström
