Nyheter

En bok du aldrig glömmer

Du minns också. TV:n står och blinkar ut bilder av barn med pinniga armar och svällande magar. Bengt Fahlström i Barnjournalen är så upprörd att han nästan lutar sig ut genom TV-rutan. Biafrabarn, sa man då, och solidariteten med dem skulle få oss att äta upp skolmatsalens sönderkokade kålsoppa med frikadeller.
Nyheter • Publicerad 30 mars 2008

Märkligt nog minns jag detta tydligt. Biafrakriget, inbördeskriget i Nigeria som började efter en militärkupp 1967 och som drog tre miljoner människor i döden, slutade sex år innan jag föddes.

”Du hör aldrig en afrikan uttala sig om Afrika,” säger Chimamanda Ngozi Adichie i en intervju med SVT:s Babel. ”Om nyhetssändningen innehåller ett inslag om, säg, Kongo, så är det alltid någon belgare som står där och berättar om Kongo. Det är som om man tror att om européer ska förstå någonting om Afrika så måste det vara en annan europé som berättar.”

Hennes roman, En halv gul sol, är översatt till 22 språk och har fullkomligt överlusats med litterära utmärkelser. Den handlar om inbördeskriget, det är en historisk roman, men allra mest handlar den om männi­skor. Deras relationer sinsemellan, det vackra men också det murkna, onda, obehagliga. Den väjer inte för något. Framför allt inte för vad krig och svält kan göra med människorna.

Det tog Ngozi Adichie fyra år att skriva sin roman. Hon är född 1977, alltså sju år efter krigsslutet, och har alltid levt med historien om kriget nära, nära. Både hennes farfar och morfar dog i kriget, hennes föräldrar förlorade allt och förändrades i grunden. Under skrivandet plågades hon av självkritik – kunde hon verkligen ta ansvar för att berätta den här historien? Och: skulle någon bry sig om ett krig som slutade för över trettio år sedan? Hon tänkte: ”Västvärlden klarar bara en afrikansk kris i taget. De kommer att säga: ’Det här är inte Darfur’.”

Nå, nu är En halv gul sol en av de där böckerna man helt enkelt inte lämnar oberörd. För mig blev den liggande i en resväska i flera veckor innan jag gick torrt på Elizabeth George-deckare. Jag förbarmade mig över den tjocka lilla pocketen som jag plockat upp i sista minuten på Arlanda, ”om jag läser ut allt annat”. Och sedan var jag fast med några intellektuella igbor i tre dygn. Jag levde i Nigeria i slutet av 60-talet fast på Koh Lanta 2008. Det finns inget annat sätt att beskriva storartad litteratur. Jag kände doften av blod, jag visste vad Ugwu gjort med den där flickan, jag drack palmvin med Odenigbo.

Det krävdes inte mindre än en av de senaste årens bästsäljare för att lära oss bakgrunden till kwashiorkor. Om Darfur finns ännu ingen prisbelönt roman. Vi visste ingenting om konfliktdiamanter och avhuggna händer innan Kanye West skrev en låt om det. (Han visste inte heller något om det innan dess.) Chimamanda Ngozi Adichie kallas ”den afrikanska litteraturens framtid”. Hur många konkurrenter om den titeln har hon? Om inte revolutionen kommer på TV så kommer vi att missa den.

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.