Guligan med tuff livsresa

Men de ändrar sista raden till ”för en dag finns bara Persson kvar”. Från missbruk till samboliv. Från Markaryd till SM-guld. Trots alla smällar är Lennart Persson en lycklig person.

För livet har misshandlat honom många gånger. Ända sedan barndomen.

– Pappa söp varje dag så mamma ville inte ha med honom att göra. Men hon kunde inte ha mig när jag var liten så jag växte upp i en fosterfamilj i Malmö.

Det var dåligt med mat, och när mamma skickade nya kläder fick familjens egna barn dem, medan Lennart fick gå i deras slitna kläder istället.

Mamma kom på det och tog hem sonen till Ulricehamn. Han blev retad i skolan för att han pratade skånska, men efter att mamma hade skällt ut rektorn blev det lugnt.

I mitten av 70-talet började Lennart åka med kompisar till Borås för att gå på Ryavallen.

– Där någonstans började mitt intresse för fotboll på allvar. Efter det har jag följt Elfsborg varenda säsong.

Ståplats blev hans hem och han fick nya kompisar. Lennart var bland annat där 1979 när läktaren rasade i en match mot IFK Göteborg.

I många år åkte Elfsborg hiss mellan serierna. Ett tag var det långt ner. Ett litet kompisgäng började åka minibuss till småställen som Markaryd och Tidaholm.

Lennart minns en gång när det blev strul med minibussen, men matchen ville de ju se?

– Då fick vi tag på en pick-up istället. Så vi satt tio personer på flaket och åkte hela vägen till Myresjö, säger Lennart och skrattar.

Supporterklubb Guliganerna bildades 1991. Allt blev större med åren. Två minibussar till bortamatch blev några stora vanliga bussar. Träplankorna på ståplats på Ryavallen blev en ny häftig arena. Istället för Gunnilse och Motala, började man åka ut i Europa.

Efter tio raka år i högsta serien kom 2006 första guldet på 45 år:

– Ja, du. Det var ju helt otänkbart när vi startade Guliganerna att vi skulle vinna Allsvenskan.

Alla hundratals resor fram och tillbaka i landet har inte bara varit fotboll, utan framför allt kamratskap och ofta mycket fest. Ibland för mycket fest, erkänner han?

– Jag söp ganska bra ett tag och har till och med knarkat ett år. Jo, jag har varit full ibland och inte blivit insläppt på matcher. Men jag har aldrig startat något bråk, aldrig blivit anhållen av polisen eller kallad till förhör.

Det blev ett speciellt uppvaknande för Lennart när han vaknade en morgon efter en av många gästnätter i polisens fyllecell.

– När jag skulle kvittera ut mina grejer sade polisen som satt där att ”Nämen du guliganen. Har inte du gjort ditt här nu. Du är ingen sån människa, du är för gammal för det här”.

Nu för tiden kan han lätt passera både krogen och Systembolaget utan stanna till. Hemma finns kärleken Carina som har flyttat hit från Helsingborg.

– Vi snackade en del på heta linjen för många år sedan så hon kände bara till min röst. Sedan har hon varit på Elfsborgs matcher i Helsingborg och försökt hitta mig på rösten. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men till slut lyckades hon och kände sen igen mig på en bild på internet. Det är märkligt, men det måste vara ödet.

Lennart skulle kunna skriva en bok om alla sina äventyr i den gulsvarta halsduken och vara pappa till många av dagens unga guliganer. Men på ståplats är det inte ålder, utan storleken på hjärtat som räknas:

– Jag är en enkel person och försöker inte vara någon annan. Jag är glad att jag är så omtyckt och får så många kramar av alla, säger Lennart.

Han ler och fortsätter:

– Och det är massor av ungdomar som skickar vänförfrågningar på facebook. Det är inte alla 55-åringar som har det så.

Det är nu 40 år sedan han sjöng för första gången på en Elfsborgsmatch. Men Lennart är fortfarande kvar.

Pelle Boersma