Den övergivna moderniteten

Det långsamma agerandet från de sovjetiska myndigheterna – och det plötsliga beslutet att tömma staden – gjorde att Pripjats invånare inte fick tid att ta med sig någonting därifrån. Inte ens de mest personliga saker.

Under åren som gått har staden sedan plundrats gång efter annan. Idag är Pripjat en spökstad, fullständigt öde och övergiven, och man kan bara besöka den med särskilda tillstånd. Det kanske mest intressanta konstnärliga projekt kring Tjernobylkatastrofen på senare tid, ägde rum i oktober 2005. En grupp om sju konstnärer från Moskva, Minsk och Berlin fick möjlighet att besöka Pripjat för att på plats genomföra graffitimålningar i den tomma staden.

Som en skarp kontrast till radioaktiviteten i området, valde gruppen att måla bilder av lekande barn på gatorna, torgen och byggnaderna i Pripjat. Ofta är det bara silhuetter eller skuggor av barn som, likt fasansfulla ekon, träder fram mot de kusligt tomma bostadskomplexen. Projektet dokumenterades, främst med fotografi, och vid ett flertal tillfällen har bilderna ställts ut runt om i Europa. Det finns också en hemsida – www.26-04-1986.com – där man både kan läsa om projektet och se ett flertal av graffitimålningarna.

Att det här var ett konstnärligt initiativ med miljöpolitiska förtecken råder ingen tvekan om, och det har därmed också sin plats inom en viss typ av samtidskonst. Men en stor del av lockelsen inbillar jag mig, också låg i att Pripjat är en övergiven plats. De övergivna platserna blir idag bara fler och fler. Hus, städer och områden som inte för så länge sedan var de modernaste av moderna projekt.

Och här tror jag vi alla får lite svårt att förstå; själva? moderniteten har antikverats på något vis, fast helt utan andrahandsvärde. Förra året kom fotografen och ekonomihistorikern Jan Jörnmark ut med boken Övergivna platser på precis det här ämnet.

Han hade rest Sverige runt och fotograferat tomma folkparker, nedlagda?sjukhus och miljonprogram som kom på skam. Boken blev en jättelik succé och det talas om att sökandet efter övergivna platser blivit något av en ny folkrörelse. Nu har Jörnmark kommit med en uppföljare?– Övergivna platser två,både bok och utställning – där han riktat kameran mot 70- och 80-talen.

Precis som i den första boken häpnar man över hur många platser det finns, som bara står där som om vi haft våra egna Tjernobylkatastrofer. I Norrlandsporten står till exempel fortfarande skidorna och pjäxorna kvar i uthyrningsstugan, och i det en gång supermoderna hotellkomplexet Club Continental i Härjedalen är nästan? hela 60-talsinredningen orörd.

Man kan säga att Jörnmarks projekt är att försöka fånga resterna av Sverige då det trädde in i den digitala tidsåldern. Dessa rester verkar det finnas gott om, och de är alla lika mystiska?och hemlighetsfulla. Står man bara ut med den lite kvalmiga nostalgin som finns mellan raderna i Jörnmarks texter, kan man se Övergivna platser två som både ett intressant dokument över en tid som var, och en befriande bild av samhällsutveckling.