Vattentecknen har följt min väg i livet

Det är bara någonting i luften, något som gör att man plötsligt ställer sig abstrakta frågor.

Var går egentligen gränsen? frågar jag mig och sparkar runt bland löven på vägen tillbaka från brevlådan med två räkningar och en lokaltidning i handen. Var går gränsen mellan höst och vinter? Mellan skratt och gråt? Mellan då och nu? Det mesta är en gråzon, tänker jag. Som november månad. En enda lång gråzon. Och i den gråzonen föddes man. Precis på gränsen mellan Skorpion och Skytt. Man tillhör olika tecken beroende på vilket horoskop man läser. När jag var yngre gjorde detta mig osäker. Vad var jag egentligen? Ett mellanting? En gråzonsvarelse? Sedan bestämde jag mig bara. Jag är Skorpion, säger jag om någon frågar.

Inte för att folk frågar så ofta. Och inte för att jag tror på astrologi. Men det känns skönt att ha åtminstone ett svar. Jag tar genvägen över muren in i den fuktiga trädgården. En ensam rosa ros blommar förvirrat i rabatten. Nej, inte för att jag tror på astrologi. Men nog har det hänt när jag träffat en man som väckt mitt intresse att jag frågat:. ”När fyller du år?”

Jag kränger av mig gummistövlarna på hallmattan, ett ensamt löv fladdrar upp och singlar ner. Inte för att jag tror på astrologi, men jag vill ändå veta, när det handlar om eventuell kärlek. När jag var yngre var det mest skyttar som kom i min väg. Sen kom en ensam skorpion och en rad fiskar. De sista tre var kräftor. Det är som om de kommer i sjok. Inte för att det spelar någon roll egentligen, det är bara sådana tankar som kommer till mig i november. Aldrig en oxe. Aldrig en stenbock. Aldrig en våg eller en tvilling. Bara dessa vattentecken, med undantag för skyttarna.

Jag ställer in koppen med det kalla kaffet i micron och väntar på plinget. Sätter mig vid köksbordet och slår upp lokaltidningen. Bläddrar förbi horoskopet. Jag tror inte på sådant där. Det gör jag faktiskt inte.

Pamela Jaskoviak