Men allt har sin tid...
"Var snälla mot mormor nu!" uppmanar hon barnen. "Och glöm inte läxorna! Att klippa naglarna. Gå ut med hunden."
Så landar hon i soldiset, kisande, åker tåg genom olivlundar och bergkammar till den pittoreska lilla staden.
Hänger jackan över armen, hittar hotellet. När hon tänder sänglampan börjar sladden brinna. Ur duschen i korridoren kommer varmvatten som en ensam stilla tår. Hon tittar ut genom fönstret. Ser bergen. Silverhimlen. Andas in.
Luften är ljum och parfymerad, helt annan än den höstblöta asfalten i Alingsås. Det finns ingen balkong, men en innergård med kanariefåglar och sköldpaddor, mycket filmisk, noterar kvinnan, inte helt utan förtjusning.
Hon går ut i den lilla staden och köper några apelsiner. Köper några tomater. Sätter sig på ett café och glor.
Trevar i väskan efter solglasögonen – inte för att solen är stark, tvärtom är den mild och trevande, det är oktober månad uppe bland bergen – utan för att den nya verkligheten är så plötslig att hon behöver filtrera den på något vis.
Hon dricker en kopp svart kaffe. Sedan en till. Och nu då? Hon går tillbaka till det lilla rummet. Sätter sig vid bordet vid fönstret och tittar på bergen. Öppnar den bärbara datorn. Stänger den igen. Lägger sig på sängen.
Nästa dag sitter hon vid fönstret igen, framför skärmen. Hon har en novellidé som för två dagar tedde sig genialisk. Den innefattar en man från Borås som heter Leif och en orangutang han får kontakt med på djurparken. Han kommer att kalla henne Barbro.
Novellen var tänkt att spinna kring grundberättelsen "en bön om frihet", och skulle skildra frihet på många nivåer. Berättelsen skulle vara mångbottnad och sluta med att någon dog.
När veckan är slut är den ensamma kvinnan brunbränd.
Hon har tagit spårvagnen till havet och hon har läst ut en sjuhundrasidig roman. Hon har ätit några färska fikon och en hel del friterade små bläckfiskar under vistelsen. Hon har druckit många glas mineraliskt vitt vin och bestigit ett litet berg.
Hon slår igen datorn och lägger ner den i väskan. Hur många bokstäver har hon skrivit?
Noll.
Det är som det står i Bibeln, tänker trebarnsmamman.
Allt har sin tid.
Ur predikaren:
Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar...
... och – tänker jag – en tid för Barbro. Men den är inte nu.
