Dofterna väcker gamla bilder till liv

Men tydligen tillräckligt gammal för att få fira midsommar tillsammans med min kusin Paula och två mopedkillar utan någon vuxens uppsikt.

Detaljerna är raderade ur mitt minne, men jag minns det där med tältet. Av någon anledning var det omöjligt att sätta upp, kanske hade vi glömt tältpinnarna, kanske ansträngde vi oss bara inte tillräckligt. Någon mat minns jag inte, och heller ingen alkohol.

I mitt minne var arrangemanget mycket spontant påkom- met och i högsta grad improviserat. Vad jag minns är att det var gryning och att vi hade tänt en eld. Men framför allt minns jag tältet. Hur de två mopederna fick agera stomme och hur tältkroppen draperades över dem och bildade ett slags regnskydd.

Kanske hade vi en påse chips. Kanske rökte mopedkillarna cigaretter. En av mopedkillarna var kär i min kusin Paula. Den andre var kär i mig. Jag var kär i den som var kär i Paula. Hon brydde sig inte om någon av dem. Den som var kär i mig satt olycklig och stirrade ut över sjön större delen av natten.

Ändå är det såhär i efterhand ett vackert minne. Själva sjön visade sig från sin mest magiska sida. Midsommarnatten var färglöst doftande och trolsk. Mopederna med sina jackade kolvar stod där i natten och glänste i all sin anspråkslöshet. En Zündapp och och en Puch Dakota.

Varför minns jag den natten fortfarande? Doften av pors från den slyiga strandkanten. Blekta bilder som ur en sjuttio- talsdokumentär om ungdomar på landsbygden. Så långt jag färdats från den bilden, alla storstäder jag besökt och lärt kän- na, alla salta hav och gnistrande vita stränder. Och nu. Bor jag här igen, trettio år senare, vid sjön. Inte samma sjö, men den luktar likadant. Nu sitter jag där i skymningen på en udde med ett kastspö och cirkeln är sluten. Dofterna väcker de gam- la bilderna till liv. Ett tält uppallat av två mopeder. Fyra barn vid en sjö. Doften av pors och små älvor som dansar i dimslöjorna.