Aroniabär kan bli botgöring för vinbären

Vad jag sa? Aroniabär. Jag visste inte heller vad det var förrän häromsistens, när tre olika stavgångande damer på samma dag upplyste mig om att det var fina bär, just aroniabär jag hade där ute i den vildvuxna häcken. På samma dag. Är inte det underligt? Här bor man i fyra år i huset på kullen. Det är nu femte sensommaren (jag vill undvika ordet höst så länge det är möjligt) jag ser de där tunga svarta, av saft stinna bären tynga ner grenarna i häcken som skiljer mig från omvärlden.

Jag har tänkt att de är vackra, men säkert giftiga, eller åtminstone oätliga, som bär på prydnadsbuskar plägar vara. Och så då plötsligt, tre stavförsedda tanter, oberoende av varandra, som på samma dag påpekar deras förträfflighet. Jag sa att de gärna fick ta av dem om de ville, men de behövde ju inte plocka rent, för nu när jag visste vad det var skulle jag sannerligen både sylta och safta.

Detta plötsliga intresse för aroniabär. Måste vara en trend. Måste stått någonting i någon damtidning. De är nyttiga också.. Jag vet, för jag har googlat. Bären innehåller flera vitaminer ur B-gruppen, vitamin C, E och karoten, alltså förstadiet till vitamin A, samt bland annat järn och kalcium. Aronian tillskrivs så många goda egenskaper att vi borde odla den i varenda vrå och vårda den ömt och kärleksfullt!

Ännu en sak man borde göra, förutom att klippa gräset, betala kvarskatten, raka benen, läsa fler böcker, åka mer kommunalt, göra mos av äpplena, borsta tänderna på hunden, skura kaklet i duschen, tvätta alla yllekläder och behåar för hand, fylla i alla de papperena från barnens skolor, frosta av frysen, smörja in stövlarna, skörda mangolden innan den blommar, göra hårinpackning, ringa elektrikern angående hydroforen och skriva födelsedagskort till Evangeline. Längst ner på listan alltså: Plocka aroniabären och vårda dem ömt och kärleksfullt. Som botgöring för vinbären.

Pamela Jaskoviak