Ompröva inkludering i skolan

Inkludering och en lärmiljö för alla låter fint i teorin, men fungerar tyvärr ofta ytterst dåligt i praktiken. Förra veckans Kalla fakta var smärtsamt att titta på. Avsnittet handlade om 5 500 så kallade hemmasittare som inte varit i skolan på över en månad. Barn som inte klarar miljön eller känner sig otrygga i skolan.

Men, bakom denna siffra finns därtill ett stort mörkertal. Alla de barn som kanske klarar en eller två skoldagar per vecka. De övriga dagarna har de ont i magen eller huvudet, är ledsna och nedstämda. Tänk dig att som förälder, och med den skolplikt som råder, varje dag tvinga ditt gråtande barn till en skolmiljö som skapar stress och ångest hos barnet.

Inkluderingstanken har alltför ofta kommit att innebära att alla elever ska vara inne i samma klassrum hela tiden, att ingen form av grupp-/nivåindelning accepteras, utan att ”lösningen” är hörselkåpor, skärmväggar och att sätta in ytterligare en elevassistent i klassen. Inom klassrummets fyra väggar ska således normalbegåvade barn och svaga elever som behöver lite extra tid för att klara uppgifterna, barn som vill få extra utmaningar, de med funktionsnedsättningar inom till exempel autismspektrat och utåtagerande elever med rätt att lära sig det sociala samspelet, samsas.

Den arbetsmiljö som detta ger upphov till i alltför många klassrum, på alltför många skolor, är enligt vår uppfattning en stor orsak till att allt fler barn mår dåligt. Berättelserna om hur stora delar av lektionerna försvinner eftersom vissa elever inte sitter på sina platser, pratar och stökar är många. När läraren tvingas lägga tid på att upprätthålla ordning istället för på undervisning halkar barnen efter i kunskapsinhämtning. Lägg därtill verbala kränkningar, hot och slag så är det inte svårt att förstå att man måste vara tämligen hårdhudad för att klara en sådan miljö.

Frågan som vi vuxna måste ställa oss är: Hade vi accepterat att arbeta under sådana förhållanden? Vi tror att de flesta svarar nej och den bristande kontinuiteten bland lärarna är troligtvis också en konsekvens av arbetsmiljön i skolan.

Arbetsmiljön i skolan har inte fått den uppmärksamhet den borde ha fått, men ett visst ljus kan skönjas när Skolinspektionen nu tenderar att lägga större fokus på bristande studiero i sina granskningar.

Vi lever i ett välfärdssamhälle, men alltfler barn mår psykiskt dåligt och drabbas av stressrelaterade symptom redan i lågstadiet. Dessa symptom ska i rimlighetens namn inte behöva medicineras bort. Istället måste skolmiljön förbättras avsevärt.

Så låt oss lägga kraft på att återinföra studiero i klassrummen. Låt lärarna få verktygen att lyckas med kunskapsförmedlingen genom att i vissa ämnen eller i perioder kunna inrätta mindre undervisningsgrupper och snabba/långsamma grupper. För så som inkluderingen utformas i dag, kommer den att leda till att fler och fler barn far illa – speciellt de allra svagaste – och till exkludering där barn helt enkelt inte mäktar med att gå till skolan.

Elise Benjaminsson (M), ledamot i barn- och utbildnings- nämnden i Marks kommun

Tomas Johansson (M), kommunstyrelsens vice ordförande i Marks Kommun, gruppledare