"Vem vill ha ett pris som saknar prestige?"

Det har gått 17 månader sedan Svenska Akademien meddelade att utdelningen av Nobelpriset 2018 ställts in. Beskedet kom efter en lång rad bakslag för Akademien i samband med skandalen kring den så kallade kulturprofilen.

– Den avgörande faktorn var det låga förtroendet i omvärlden. Man kan inte dela ut ett så stort pris om man inte har ett högt förtroende. Vem vill ha ett pris som saknar prestige och aktning? säger Anders Olsson, tidigare ständig sekreterare och för närvarande ordförande i Nobelpriskommittén.

Journalisten Christian Catomeris, som tillsammans med Knut Kainz Rognerud har skrivit boken "Svenska Akademien: Makten, kvinnorna och pengarna", pekar på en annan avgörande detalj. Nobelstiftelsen, med vd:n Lars Heikensten i spetsen, ställde ultimatum för att skydda Nobelprisens rykte.

– Nobelstiftelsen agerade som ett företag som är mån om sin bild och varumärket Nobelpriset. Det är ett av de starkaste varumärken Sverige har i världen, så de var medvetna om riskerna om det skulle skadas, säger han.

Oron och konflikterna i Akademien resulterade till slut i att sju ledamöter lämnade institutionen för gott. Kritiken som riktades mot den inre kärnan av kvarvarande ledamöter var massiv – och Anders Olsson beskriver det i dag som att det fanns ögonblick då Akademien "höll på att brytas sönder".

– Kritiken i medierna var våldsam och helt oförsonlig mot Akademien och då sänktes också förtroendet radikalt. Det gick väldigt snabbt, vi hade ingen på vår sida – och även hovet och inte minst Nobelstiftelsen gick ganska snabbt ut med någon sorts varning till oss, berättar han.

Att Svenska Akademien i mars i år fick klartecken från Nobelstiftelsen för att få dela ut både 2018 och 2019 års pris tillskriver Olsson flera olika faktorer: att man löste konflikten med Katarina Frostenson, att avhopparna Peter Englund och Kjell Espmark återvände, att man med nya inval lyckades fylla alla stolar – och att Akademien blev mer transparent mot omvärlden.

Christian Catomeris drar en annan slutsats:

– Jag tror att man har haft en förhandling med Nobelstiftelsen som har varit ganska hård. Det ena tror jag handlar om Horace Engdahl som tidigare har varit en stark och tydlig person i Akademien. Man har velat ha honom mindre kopplad till Nobelpriset eftersom man ansåg att hans uttalanden skadade priset, det gäller framför allt hans uttalanden om synen på kvinnor och kulturprofilen.

Det andra som avgjorde saken till Akademiens favör, menar han, är att man gick med att skapa en Nobelpriskommitté som till mer än 50 procent består av externa ledamöter. Den kortlista med förslag till 2018 års pris som redan fanns revs upp och kommittén började om från scratch med att leta fram två potentiella pristagare.

Är förtroendet för Svenska Akademien och Nobelpriset i litteratur återupprättat nu? Nej – det anser varken Catomeris eller Olsson.

– Om man tittar på opinionssiffrorna så är de ganska låga, särskilt i utlandet. Det tar tid att återupprätta förtroendet, det är ganska naturligt att det är så när det ser så illa ut som det gjorde, säger Anders Olsson.

Det är lätt att tro att förtroendekrisen har gjort Akademien mer ängslig när det gäller valen av Nobelpristagare. Att välja två kvinnliga pristagare med icke-europeisk bakgrund skulle till exempel vara ett uppskattat grepp. Men Anders Olsson hävdar att kommitténs strävan har varit att "vara så lite taktisk som möjligt".

Akademien har kommit en god bit på väg sedan i maj 2018, men ännu har institutionen en del att bevisa. Om Nobelstiftelsen inte är nöjd med det moderniseringsarbete som fortfarande pågår är det inte omöjligt att litteraturpriset ännu en gång dras fram som ett vapen.

– Nobelpriset är jätteviktigt både för Akademien som institution och kanske även för ledamöternas egon. De skulle nog inte må jättebra av att bli några bortglömda halvbyråkrater som sysslar med ordböcker och några mindre lästa skrifter om Akademiens historia, säger Christian Catomeris.