Staten och kapitalet – minusräntans vinnare

Riksbankens penningpolitik har bidragit till att trycka ned ränteläget till bottennivåer och lyfta Stockholmsbörsen till historiska rekordnivåer.

Staten får sedan en tid betalt för att låna. Räntan på en tioårig svensk statsobligation har förvisso lyft något från bottenrekordet på minus 0,42 procent i augusti. Men snitträntan på statens upplåning ligger kvar på minus, vilket ökar utrymmet för finanspolitiska stimulanser.

Kapitalägarna kan samtidigt glädjas åt att Stockholmsbörsen, och många andra börser i västvärlden, fortsätter uppåt mot nya rekordnivåer. Sedan årsskiftet har OMXS-index lyft med 29 procent.

Den hårdaste kritiken mot Riksbankens okonventionella penningpolitik kommer inte oväntat från ekonomer anställda av banker och kapitalförvaltare. Minusräntan pressar bankernas lönsamhet. Den gör det även svårare för pensions- och fondförvaltare att hitta avkastning så att deras löften om framtida utbetalningar går att hålla.

Ett annat argument mot minusräntan och stödköpen är att de tolkas som krisåtgärder. De skrämmer upp företag och hushåll, som då sparar ännu mer. Detta är en effekt som går rakt emot det Riksbanken vill uppnå med åtgärderna, vilket är att minska sparandet med ökad kreditgivning som stimulerar till mer konsumtion och investeringar.

Penningpolitiken slår även mot den svenska kronans värde. Kronan har på fem år rasat cirka 20 procent mot dollarn och 10 procent mot euron. Kritiker ser kronans fall som dopning av exportindustrin, vilket skapar långsiktiga problem med svag svensk produktivitetsutveckling. Det innebär även försvagad svensk köpkraft och att svenska tillgångar kan bli orimligt billiga för utländska spekulanter.

För att hitta mer övertygade anhängare av stimulansåtgärderna är det säkrast att leta bland akademiker eller i fackliga kretsar. Från fackligt håll är det tummen upp trots att i princip alla skriver under på att minusräntan har bidragit till trenden av ökade inkomstklyftor, då löneökningarna inte hängt med när priserna på aktier och fastigheter har skenat i väg.

Försvaret av den förda politiken går ut på att det hade varit betydligt värre för det stora flertalet hushåll och företag om Riksbanken inte hade stimulerat så hårt. Då hade det kunnat bli djup recession i Sverige, med betydligt högre arbetslöshet och dessutom försämrade statsfinanser för att hantera alla ekonomiska utmaningar.

Dessutom hävdar anhängarna av stimulansåtgärderna att en stor andel av vanliga hushåll också får ekonomisk draghjälp av börslyft och högre bostadspriser. En del efterlyser till och med ännu lägre räntor eller ytterligare stimulanser från finanspolitiskt håll, för att öka resursutnyttjandet och lyfta svensk tillväxt och löneutveckling ännu mer.