Staden som växer då marken försvinner

Morgonljuset letar sig fram genom Dhakas högt växande bostadshus när Sukum Ali Sheik drar fram en cykelriksha under en bro i stadens gamla delar. Han förhandlar om dagshyran för rikshan som han behöver för att tjäna in pengar. Han orkar bara cykla halva dagen, därefter sätter hans hälsa stopp.

– Jag har kört riksha i 50 år. Nar jag kom hit för ett år sedan var det väldigt svårt att hitta. Hemma i Naria finns det bara några få raka vägar och ingen trafik, men på ett år har jag lärt mig att hitta i hela Dhaka, säger han.

Sukum Ali Sheik är långt ifrån ensam om att ha sökt sig till Dhaka. Enligt FN flyttar 2 000 människor dagligen till huvudstaden. Med förstäder uppskattas folkmängden överstiga 20 miljoner.

Ali Sheik kommer från staden Naria, knappt 10 mil söder om Dhaka. Han flyttade med sin familj sedan Padmafloden, med smältvatten från Himalaya, förstört deras hem. Vattnet håller på att äta upp hela hans hemstad.

– Erosionen har aldrig tidigare varit så kraftig. Det var flera kilometer till floden från mitt hus när jag växte upp, med byar och mark där folk odlade. Men allt har försvunnit de senaste fem åren.

Bangladesh förlorar varje år tusentals hektar land till följd av floderosion. 68 000 människor tvingas därför flytta årligen, enligt myndigheterna.

Ali Sheiks familj bestående av hans fru, mamma och två söner bor i ett rum på ett höghustak i södra Dhaka. Det är ett område som för bara tiotalet år sedan sågs som landsbygd men nu är helt tätbebyggt.

– Jag gillar inte att bo i Dhaka, men jag är tvungen att bo här. Det finns inga andra möjligheter. Ibland gråter jag när jag tänker på det Naria jag förlorat, säger han.

Sedan den första dagen han kom hit har 65-åringen kört cykeltaxi för att ha råd med den höga hyran. Samtidigt tvingades hans 14-årige son Sohel Sheik sluta skolan för att hjälpa till att försörja familjen.

Md Shamsuddoha, som forskar om hur klimatförändringarna påverkar Bangladesh, säger att migrationen i landet nästan alltid är knuten till klimatförändringarna. De leder både till att land försvinner och att det blir allt svårare att försörja sig på landsbygden. Han pekar på att migrationen nästan uteslutande är påtvingad, och de som kommer till städerna går från en utsatt position till en annan.

– De flyr från en kris för att sedan hamna direkt i en annan, säger han.

Migranterna får inte tillgång till grundläggande samhällsservice, vatten och sanitet. De måste även betala väldigt mycket för mat och för sin hälsa.

De som flyttar till Dhaka hamnar ofta i klorna på lokala maffialedare som driver slumområdena och tar ut hyra för mark de inte äger och för vatten och el som de har kopplat in sig på illegalt.

Sukum Ali Sheik cyklar fram genom den täta trafiken på Dhakas gator. Dammet yr och svetten rinner när han trampar genom den kraftiga hetta som strålar upp från vägen.

– En bra dag kan jag tjäna 500 taka (drygt 50 kronor), men sen måste jag betala för rikshahyran.

På en gata intill, i ett rum fullt med tyger från golv till tak, sitter sonen Sohel Sheik och syr kläder för den inhemska marknaden. Från nio på morgonen till tio på kvällen.

– Jag måste jobba. Det spelar ingen roll om jag mår bra eller dåligt, jag måste jobba och tjäna pengar, säger han och syr vidare på sin maskin.

Den ständigt växande befolkningen i Dhaka har möjliggjort en ekonomisk utveckling som annars inte vore möjlig.

– Migrationen ökar tillgången av billig arbetskraft. Ekonomin skulle aldrig kunna växa i den här takten annars. Ser man på arbetare inom bygg- och textilindustrin så är nästan alla från landsbygden, säger forskaren Shamsuddoha.

Men trots det pekar han på att staden inte är byggd för den här mängden människor.

– Det finns ingen plan för hur vi ska kunna ta emot den fortsatta strömmen människor till år 2030. Det finns inte heller någon plan för hur man ska göra Dhaka motståndskraftigt mot klimatförändringarna som även påverkar själva staden.

Han pekar då på att stora delar av Dhaka regelbundet översvämmas av de allt kraftigare regnen. Det leder både till rena hälsofaror och minskade jobbmöjligheter.

När Ali Sheik har cyklat klart för dagen går han över bron som knyter samman Dhakas gamla delar med de nya södra förorterna där han bor. Väl hemma tar han trapporna upp åtta våningar hem till sin fru och mamma, som ligger på golvet och sover i deras rum. Hans söner är fortfarande ute och arbetar.

– När som helst. Om jag bara skulle få en möjlighet att återvända till Naria så skulle jag ta den. När som helst, säger Sukum Ali Sheik.